I huvudet på KJELL

Jag märkte aldrig förrän långt långt senare (för sent!), hur illa det egentligen stod till med, inte bara med mig själv utan med hela den värld jag gjort entre i. Upptäckten, som att liksom erfara regnvädret för första gången i ens liv i vuxen ålder, förbryllade mig självfallet oerhört, men gränsen var redan draget för långt - för avigt - kring mina moraliska korsband, så att "bedövningen gällde som visum in i speglarnas lögnaktiga värld...

Ingen förutom mig själv såg detta förrän jag befann mig alldeles nedgrumlat i bottenskiktet.

Men, hur jag för egen del alltid kan rama in min tid där nere genom poetiska fundament och andra halvt diffusa maskeringar, så kommer jag aldrig ifrån människorna. Tillsammans har våra vägar korsats och relationer har sammanflätats i oändliga och ofta makabra mönster, med ett innehåll av ren och skär tragedi, mänskligt förfall, orenlighet och illa dold sorg och fördärvelse.

Detta fortgår naturligtvis fortfarande i absolut oförminskad styrka och storlek (snarare mångdubblad!), och for en likt mig själv som tagit steget fullt ut och lämnat, redan är ett minne blott - på sin höjd!

Lite av tillfrisknandets förbannelse är ju denna, att om man är den som går vidare så är det svåraste att lämna människorna som är kvar, i tankarna. För mig är det så, i alla fall.

Vet man det minsta lilla om hur individerna bakom maskerna egentligen känner, så bjuds det föga motstånd att se genom dem och beröras av det blödande, skriande hjärtat som inget annat vill än att "hitta hem..."

Och hem får man hitta själv. Där nere - inne - finns ingen sådan hjälp att tillgå. Ingen naiv tro på det goda i människan överlever tillräckligt länge för att förstå innebörden i att ge en hjälpande hand. För de finns inte! "Misery loves company" har väl aldrig varit så kristallklart i sitt gällande som där... för faller jag så vill jag nog att alla andra skall falla med mig - och ingenting sticker så i ett öga som när någon hittar sin egen väg ut ur helvetet - och lyckas!

Fast det är raskt överstökat, stickningarna i ögonen, alltså. Man glöms faktiskt så snabbt att man inte ens minns att man funnits. Så jävla bottenrotat är kylan och mörkret kring miljön där nere och att kunna få för sig att tro sig kunna övermästra, övertrumfa sådana oskrivna regler med att "det händer inte mig", är precis den tröskeln där det naiva barnet i en möter sin bödel. Enda skillnaden mot andra bödlar är, att här huggs inte huvudet av med en perfekt, noga uträknat skarpt svängande klinga, utan här möts man av ett långsamt sågande med det mest oslipade virket man kan tänka sig...

Processen är lång och smärtan ännu längre, mina vänner, långt långt längre!