I huvudet på KJELL

Det här med livets olika faser, fascinerar mig emellanåt. Allteftersom vi fortskrider våra liv, blir äldre med dagarna som flyter förbi oss som vatten under den berömda bron, är vi aldrig oss lika från den ena till den andra. Dagarna, alltså.

Vi tycker nog det alla någonstans inom oss, men med lite förnuft är det inte vidare svårt att se.

Men de egenheterna jag hade i tankarna just nu är hur vi utan att lägga märke till det (förrän långt i efterhand...) processar och överlever en svår sorg, förlust, en saknad. Var går gränsen för där det inte längre gör ont att tänka på den bortkomna? Är det först när vi lärt oss att vara själva i vår vardag och insätt att vi visst kan klara oss själva, utan deras hjälp eller stöd? Eller är det rent av att man själv bearbetar bort ens egen själviskhet, att man "tröttnat" på att må dåligt själv? Är gråten därför att vi överlämnats?

Tankarna kring detta har funnits i mitt liv med både jämna och ojämna mellanrum. Men inte förrän nu nyligen har jag hunnit försöka lägga dem i på pränt under "huvudstormens" procedur.

Dagsfärskt kom ideen när jag idag var förbi Lilla Hedwigs grav nere på djurkyrkogården tillsammans med Tazzmania. Vi röjde upp lite fallna barr och andra höstlöv, ryddade lite i ogräset som börjat sätta sig.

Det som då slog mig var, att det inte längre gjorde lika ont att vara där som det gjorde strax efter det att vi tog bort henne, för snart när ett år sedan. Funderingarna strök kring detta och en belysad punkt blev, vart i tiden gick den ovan nämnda skiljelinje mellan dagarna då det gjorde ont, och då det började avta?

För många av oss (ibland också däribland mig själv!) kan det räcka med att som förklaring vara, att det är en naturligt följd av att vara en emotionell människa. Det är en naturlig process, liksom. Och så är det nog förstås också. Men oansätt så måste det ligga en sorts process bakom...

Höljd av Tiden, tror jag svaren ligger. Att vi har relativt begränsade möjligheter att tränga igenom de abstrakta mönstren som råder i Tillvaron i kombination med Tid och Känslor, vill jag påstå är ett par grundvalar till att det för många av oss uteblir att söka oss djupare in i dessa tankar. Det är förvisso svårt att bege sig därhän dit inga givna svar föreligger, men det är ingalunda någon omöjlig uppgift.

Det gäller att Tro, vill jag nog välja att uttrycka det som. Genom Tron kan man uppleva stora saker. Om inte precis mirakler så åtminstone en möjlighet att uppnå en förhöjd stämning i känslors värld, våran värld, då vi ju har någonting att Tro på...

Och jag själv tror på att en betydande stor del av sorg ligger lite i sfären av det själviska som finns lite överallt i våran mänsklighet.

Värre tror jag inte att det är...