I huvudet på KJELL

Det blir allt svårare att sära på de olika begrepp som flankerar, de hopp som tycks övergett en och långt svårare har det blivit att se den skuld man själv bär, i all denna sörja som dragit en ner som människa.

Stor bitterhet kan komma smygande (med största sannolikhet) och kanske finner man sig där, i sin ensamhet med en känsla av att en hel värld har vänt sig mot en, och slåss mot allt och alla.

Den känsla man förmodligen har som svårast att definiera och som verkar allestädes är, rädsla - vilket man innerst inne klarar av att erkänna, men som för alltid utåt lär förnekas.

I den värld som överhuvudtaget inte alls blev som man förväntat sig, delas inget utrymme för rädsla, denna svaghet som inte beskriver en som annat en svag. Även här briljerar blindheten som ett skruvstäd och ger inget annat än synvillor, när tankar kvävs sakta men säkert mellan sina fyra vita, kala väggar i det inskränkta utrymmet på 12 kvadrat meter.

Man ser knappt längre sig själv, långt mindre sin roll i det samhälle man ryckts ifrån, det samhället, denna sociala standard man självmant försatt sig själv fri från.

Man tror sig sakna sina kära och nära och även om här finns inslag av "äkthet" i detta, så är ändå verkligheten ett falskneri i ens hjärna. Man lägger sig till bakom en dimridå för att på så sätt värna om sig själv, sitt eget (icke) besittande i ansvaret att upprätthålla sina kontakter genom närvaro. Just den närvaro man själv gett släpp om då man tagit steget fullt ut i ett liv i mörker.

Att sitta här och se sig själv försvinna i sitt eget sorgmodiga förfall, se sin egen människa upplösas till ett ingenting, utan möjlighet att påverka sina band till en "utanför-värld" (genom spegeln vänds allt upp och ner!), skapar ingenting mindre än smärtor gjorda för att döda det liv som någonstans finns...eller har funnits.