"Så länge skutan kan gå..."
Så gick det inte att kringgå längre. Mitt år har kommit till sist efter, vad jag tror är, tre år sedan senaste gången jag varit sjuk, förkyld, "uss i huvudet..."
Huvudverk och lite smålätt yrselkänsla i hela kroppen, ett stadie som jag tycker kan påminna om febrigt men som på samma gång inte är det. Därför går det att jobba, ändå. Det är det som gör att jag kan utesluta att jag har feber. (Fast kanske vore det bästa om det de facto var just det(?).
Men det kunde knappast komma lägligare, om jag får säga det så.
Huvudverk och lite smålätt yrselkänsla i hela kroppen, ett stadie som jag tycker kan påminna om febrigt men som på samma gång inte är det. Därför går det att jobba, ändå. Det är det som gör att jag kan utesluta att jag har feber. (Fast kanske vore det bästa om det de facto var just det(?).
Men det kunde knappast komma lägligare, om jag får säga det så.
Nu, när i stort sätt alla intag av yttre tillgångar smakar mellan skit och/eller ingenting alls, passar det perfekt att sluta röka! Halsen är kass och enbart tanken på att utsätta den, samt mina rossliga lungor för inandandet av cigarettrök, skänker mig den avsmak som behövs i dagsläget! Aldrig skulle jag väl kunna föreställa mig att sakna nikotinröken så lite som jag tillsynes gör, just nu... alltså tack vare min uppblossande förkylning!
I går var den första helt rökfria dagen! Fram tills i går hade jag bedrivit en sorts nertrappning, som jag gillar att kalla det. Färre och färre cigaretter dagligen och kanske med en undermedveten tro på att jag egentligen inte vill sluta röka? Det ligger nog alltid - och vill så också finnas - en tvivel i grund för att släppa tro på det faktum att man helt sonika tänker bli befriad från nikotinberoendet. Man är ju inte mer än en människa.
Men den här gången vill jag alltså få det att fungera. Eller - varning för för stora skor igen - det har aldrig funnits någon tidigare gång utan det här är det första försöket och det vill jag få att fungera precis lika lätt som det var för mig att börja röka.
I går var den första helt rökfria dagen! Fram tills i går hade jag bedrivit en sorts nertrappning, som jag gillar att kalla det. Färre och färre cigaretter dagligen och kanske med en undermedveten tro på att jag egentligen inte vill sluta röka? Det ligger nog alltid - och vill så också finnas - en tvivel i grund för att släppa tro på det faktum att man helt sonika tänker bli befriad från nikotinberoendet. Man är ju inte mer än en människa.
Men den här gången vill jag alltså få det att fungera. Eller - varning för för stora skor igen - det har aldrig funnits någon tidigare gång utan det här är det första försöket och det vill jag få att fungera precis lika lätt som det var för mig att börja röka.
Återigen; kan jag börja så kan jag även sluta! Ett litet mantra verkar det som, som har fungerat förut så varför inte igen...(?)
Motståndare som jag är av att låta enskilda saker uppta för stor plats i mitt liv, måste jag dock se de av mina principer som slagna. Mitt fokus går inte att komma ifrån är överväldigande för tillfället vad gäller det här projektet att bli rökfri. Nu är det ju också ett strängt taget "allvarsamt åtagande" och förtjänar nog också den statusbild den kräver. Inte mig emot, bara jag lyckas komma ifrån det!
Just nu vet jag inte om jag skall tillskriva det minimala röksuget jag faktiskt känner min pågående förkylning eller de sugtabletter jag sitter och smuttar på, men det kan i grunden kvitta. Som det känns och verkar nu så är jag på gång och i helt rätt riktning och då låter jag ytterligare analyser av något slag ligga i fred!
"Så länge skutan kan gå..."
Kommentarer
Trackback
