Vi är människor och vi är spännande!
Ett rörigt liv är precis vad det har varit. No more and no less, så att säga, och jag har mina minnen som bekräftelse för hela jävla kalaset.
Som för alla andra människor kan även mitt delas upp lite i olika faser, perioder där stegen syns väldigt tydligt och mycket klart. Min barndom, min ungdomstid, som ung vuxen och nu som vuxen. Var och en av dessa epoker i mitt liv bär stora förändringar som innebär/innebar oerhörda omvälvningar för mitt fortsatta liv. Vi leds alla av sådana och det tycker jag är förbannat häftigt! När det handlar om människor och våra liv så finns det knappast några ointressanta sådana. Vi är människor och vi är spännande!
Mitt eget vuxna liv har ringlat sig från damm till guld. Självfallet vilar hela ens uppfattningsförmåga på huruvida själva betydelsen tolkas, och här kan tydliga skiftningar ses; det som kanske är guld för mig är silver för dig osv osv... så mitt eget utgångspunkt blir alltså som jag nyss skrev: från damm till guld!
Tidsspannet är inte heller någonting utöver det normala då det endast sträcker sig över den vuxna delen av mitt eget. Inom den ramen ser jag hur jag vandrat från de vilsna utmarker till den stadiga plattformen jag har etablerat mig kring, nu idag. Endast jag känner till resan i sin helhet, vilket på sätt och vis gör den lite extra ansträngande att hantera till tider, men idag delas min vardag med andra människor än enbart mig själv, vilket sätter allt i ett helt nytt ljus.
Sen några år tillbaka har jag "slutat blöda" (vilket jag gjort i alldeles för många och slitsamma år!) och kunnat lägga mitt fokus på andra, mer behövande människor av alla dess sorter. Det kommer alltid stopp-punkter där man får ta beslut om att "nu får det vara nog" med det och det, vilket är, om man kommer till den rätta insikten, en befrielse om något skulle kunna vara en sådan. Det är aldrig bra att älta sitt eget för länge och översätta det till världens alla språk och seder.
Nej, om jag lärde mig att se människor som mina medmänniskor i alla sammanhang skulle jag lättare bedöva mina plågor för stunden och låta tiden jag sedan lade på andra, läka mina egna sår och genom dem (mina medmänniskor, öppna mig själv så sakteligen.
Nu, snart tio år in i "mitt nya liv" ser jag det jag sökt förstå i den senare delen av mitt vuxna liv och inser äntligen hur det faktat ser ut: att vi är människor och vi är spännande!
Kommentarer
Trackback
