Bara för mig, min kamera och jag...
Ute blåser det i dag - och har även gjort så i hela natt - ganska hårda vindar. Inramat i ett stritt regn och tjocka ogenomträngliga moln är dagern i det närmsta dass-grå. Jag gillar den här typen av väderlek mycket skarpt.
Att befinna mig vid havet, en möjlighet vi här nere på västkusten är välsignade med, när vindar vresigt kastar sig från alla håll och kantar och piskar upp vågor in över land, tycker jag är ett mycket kvalitativt exempel på livskvalitet.
Man lär känna en sida av sig själv, där nere i kastbyarna och det flygande sjöskummet, om hur stor - eller rättare sagt liten - man i själva verket är.
Jag tror på möjligheten att utveckla en form av ödmjukhet under sådana omständigheter när krafter från elementen höjer sin nivå ett par snäpp över det normala, det alldagliga.
Med kameran älskar jag att fånga dessa unika moment och ta del av (och bevara för all framtid!) denna saftiga röra av vindsinta naturkrafter, lyssna till det oerhörda monster av ljud som lyfter upp allting annat i ens närhet och insveper den värld som vi känner den, i ett nästan fasansfullt och hejdlöst grepp av total-kontroll.
Jag tror vi människor - och säkert även djur - behöver påminnelser av det slag som just nu pågår i sträng ton utanför mitt fönster, jag tror det - och tar det till mig helt och hållet.
Det enda jag just nu kan känna motstånd mot och en smula bedrövelse över är, att jag inom kort måste bege mig till jobbet...
Det är alltså inte min storm i dag. Min ligger nog i framtiden och väntar och kanske, bara kanske, blir just den århundradets "värsta storm"!
Bara för mig, min kamera och jag?
Man kan ju alltid hoppas...
Peace
Kommentarer
Trackback
