I huvudet på KJELL

I likhet med havet finner jag himlen som likvärdig källa till att utforska min egen litenhet. Det behövs med jämna mellanrum, att få stå under intrycken av att känna sig oändlig minimal mot en större enhet, en övermäktighet man står sig chanslös att greppa omfånget kring.
I momentets öga upphör ens egen existens att hävda sig, som att trycka på någon gömd paus-knapp och bara insupa denna överhängande, mäktiga symtom av att vara obefintlig i en motsats... Obefintlig!
När man sedan lämnar tillståndets kärna och återskapar det nya ljus som sänkt sig, förstår man sig själv än bättre, än mera...