I huvudet på KJELL

Man kan säga mycket om facebook. Sidan kan hatas och den kan älskas. Den kan säkerligen kännas fruktansvärt betyngande, tidskonsumerande och förmodligen till tid och otid, påträngande. Mycket påträngande också, till och med...
Jag har nog inte varit på något "community-forum" som hyser så mycket olika människor, spridandes så mycket dravel, som just facebook! Jag tror uppriktigt talat att den har precis allt mellan himmel och jord...
Men jag tycker facebook är ett skitbra forum. Jag har upprättat kontakter med oerhört många människor jag trodde för alltid varit försvunnet ur mitt liv, som jag kände det. Dagligen dyker det upp påhälsningar från svunna individer från min barndomtid, ungdomstid och till och med tider jag inte heller minns.
På det sättet uppdateras mitt liv för jämnan och faktiskt, ges jag härigenom ett större innehåll, tro`t eller ej...
Vänner är ju alltid en grej - oftast för sig själv, men familjen får inte passera omärkt. Och gör det inte heller!
Genom facebook har jag (som utflyttad) återknutit - eller en sådan början - band jag inte räknat med på hur många år som helst. Och det är rätt fantastiskt hur det fungerar här i livet, om jag får vara ärlig. Att herrens vägar äro oransakliga, har fått en ny innebörd just genom; facebook!
För inte längre tillbaka än fem år i tiden, hade jag inte ens slagit på en dator och långt mindre använt nätet att surfa på. Ja ok, högst sex år då men då talar jag i överkant. Och mina kontakter med vänner och familj, ja då sträcker sig "det svarta hålet" nästan ett par tiår bakåt i tiden. Hur sorgligt det än måste låta så är det dock så det är, efter alla omständigheter som låg i vägen.
Men sen kom jag alltså över facebook och, om inte alla, så i alla fall de flesta av gamla dimmor lättade på den fronten och allt det gamla återkom i full vigör - och gör så än!
Så om jag skalar bort, separerar, sållar bland allt onödigt drilldrall som kretsar i och ikring siten, så står alltså vänner och familj kvar och för det är jag evigt tacksam!

Peace!