I huvudet på KJELL

Att stå där i över två timmar och debattera med sina närmaste "Nemesis-ar" inom politiken och med så mycket ståendes på spel, torde ta musten ur vem fan som helst - och gör det nog säkert också (vilket vi knappast får se på dumburken!).

Alla dessa förvirrande siffror och statistiker, lagar och icke lagar, gamla löften som hållits eller brutits, lögner eller modifierade sanningar, motsägelser som flyger som brinnande pilar mellan borden... Och sen hålla ordning på sina begrepp utan att tappa fattningen, är mig mäkta imponerande! Ja, förutom Lars Ohly då`rå som, efter mitt tycke inte alls platsar in i denna kategori professionella politiska profiler. För tusan, Lars Ohly är också professionell det är inte det, men på något sätt känns han och hans politiska framtoning ut som någon som fått vara med "bara för att vara snäll".

Sakfrågorna då? Jo, jag kan inte undgå att inte bli imponerad - eller rättare sagt mest impad - av allians blocket. Som det verkar är de mycket pålästa och samspelta och det märks att de är de som spelat ihop och dragit nytta av sitt pågående samspel. De lirar som ett lag, lite som barca om vi nu skall snacka fotbolls-termer. Var och en av de fyra partiledarna: Jan Hägglund (kd), Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c) och styrmannen Fredrik Reinfeldt står med säkra blickar och övertygande miner inför oppositionens alla och ihärdiga försöka att kasta omkull det allra mesta av vad de har att komma med. Visst, det finns hål i båda blockens ideologiska murverk och jag själv kan inte få för mig att känna mig säker i något av dessa två lägrens partiprogram. De är båda två bra och samtidigt väldigt dåliga, men när 19 september kommer och går så kommer jag att välja att stå på alliansens sida...(om jag hade kunnat rösta, vill säga!).

De röd/gröna framstår i deras ljus som endast skuggor av sina forna själv. Till och med sossarna, som ju varit Sveriges största parti genom tiderna framhävs knappt mer en som en skugga. Det syns mycket tydligt på våran folkkära Mona Sahlin att hon nog tycker sig se att slaget gått om stöpen när det gäller att få den stående regeringen på fall innan 20 septembers första solstrålar sprids över Sveriges avlånga land.

Jag tror nog samma sak. Inte för att min övertygelse kom från gårdagens program. Nej, den har funnits ett tag nu och lär nog bestå ännu en bit inpå de kommande fyra åren. För ingen kan få mig att tro att någonting annat vill komma att ske!