I huvudet på KJELL

Många "fladdrar" mellan ett otal olika partners i långa perioder utan att kunna hitta någon grogrund för sig och sin nästa. Periodvis kanske det beteendet kan refereras till som skojigt, roligt ja till och med lekfullt. Och så kan det säkerligen vara också för väldigt många.

Men nu talar jag inte om dem. Jag bemöter här en annan grupp människor, en grupp jag nog inte vet om de är många eller få, utan jag konstaterar att det finns ett par stycken i min närhet och därför går mina antagelser i riktning av, att det nog finns en spridning utöver landet, världen...

Det som slog mig över middagsbordet där mina vänner och jag befann oss i går kväll var, då jag lyssnade på samtalet som flöt oss emellan och tolkade blickarna som ideligen möttes över stearinljusens dimmiga lyse, hur lyckan inte alls är så självskriven som skenet kan tyckas ge. En blick kan säga så oerhört mycket, avslöja hemligheter man försöker dölja för alla och envar. Det kan vara den lyster som saknas, den gnista som fattas som sår den berömda tvivlens frö. Ett skratt som egentligen inte är ett skratt...

Just i det fallet jag nu har i åtanke är det också "allmänt känt" bland oss vänner hur det bakomliggande faktum står sig. Det vet vi alla av oss, vilket gör mina betraktelser lite mer "legitima" att bolla med i mina tankars små utrymmen. Men inte desto mindre skapar de en liten tankestorm i mig och jag finner mig sittandes här med funderingar i min famn; hur artar sig desperationens olika skepnader? Hur pass utbredd är det att leva tillsammans med en människa där viljan att göra just det, kanske inte är besvarat från sin partner med samma sorts kärlek? Vart går gränserna för vad som är tolerant och för vad som i sin tur utvecklas mot en "anti-oas" kallad utnyttjande?

Nu är inte mina vänner som som jag bär i  tankarna nu där än, vid utnyttjandet. Inte alls. Men de är inte lyckliga på det sätt de egentligen skulle kunde vara, det är vi i vänkretsen överens om - faktiskt även den aktuella tjejen i fråga!

Men någonstans ruvar behovet av att få dela sin samvaro med en annan människa så mäktigt, att vissa spärrar kan lättas. Och här är det mina tankar vädrar sin morgonluft: Hur stor är egentligen inte kärleken, och visst kan man väl lära sig att älska en annan människa..?

Av respekt till mina vänner så fortsätter jag inte med "mina tankars drillning" här i offentlighetens öga, utan konstaterar bara att problematiken - om man kan kalla det så - nog är mer utbredd än vad man kanske först kan tro...