Minnen; den fördömde...
Minnen. Jag har svårt att sluta återkomma till dessa katakomber i mitt (under)medvetna då jag ser dem som skatter i mitt liv. Oberoende av om de gör ont i mig eller inte, så tycker jag de är bland de mest uppskattade beståndsdelar jag själv byggts upp kring. Mina minnen...
Inte så långt från "drömbilder", flyter de runt i hela mitt allt, likt vattnet i någon sjö och mellan varven stänker skvalpet upp kring strandkanten - eller som det varit genom åren; bergkanten.
Det är inte så längre, och det glädjer mig oerhört mycket. Att jag idag - förmodligen med minnenas stora hjälp, har klarat av att omvandla mina sargade stycken "rough edges" till det närmaste en människa jag någonsin varit, känns väl ungefär som "den fattiga pojkens" första skimrande mynt.
Jag är trött på det jag har varit i åratal och gillade heller aldrig det jag såg mig själv vara på väg att bli. Minnena därifrån ville jag bara glömma, sudda bort för all framtid. Men idag vet jag annorlunda och förstår allt så mycket mycket bättre. Till och med den oförståndiga delen av mig själv!
Jag gläds med det jag har och delar det inte, kan inte dela det med någon annan än försöka göra det med mig själv.
Svårt att säga också naturligtvis, om ens jag är redo att lyfta upp det som numera ligger gömd i min egen botten?
Jag är fullt medveten om att det finns där, likt en levande sorts kraft kapabel att förmodligen välta omkull mina berg. Men jag tänker inte låta dem göra det - mina minnen, de upplevelser jag haft kring åren som "den fördömde".
För inte går det väl att beskriva dem som någonting annat; det bara jag vet som har ägt rum i mitt eget liv?
Inte så långt från "drömbilder", flyter de runt i hela mitt allt, likt vattnet i någon sjö och mellan varven stänker skvalpet upp kring strandkanten - eller som det varit genom åren; bergkanten.
Det är inte så längre, och det glädjer mig oerhört mycket. Att jag idag - förmodligen med minnenas stora hjälp, har klarat av att omvandla mina sargade stycken "rough edges" till det närmaste en människa jag någonsin varit, känns väl ungefär som "den fattiga pojkens" första skimrande mynt.
Jag är trött på det jag har varit i åratal och gillade heller aldrig det jag såg mig själv vara på väg att bli. Minnena därifrån ville jag bara glömma, sudda bort för all framtid. Men idag vet jag annorlunda och förstår allt så mycket mycket bättre. Till och med den oförståndiga delen av mig själv!
Jag gläds med det jag har och delar det inte, kan inte dela det med någon annan än försöka göra det med mig själv.
Svårt att säga också naturligtvis, om ens jag är redo att lyfta upp det som numera ligger gömd i min egen botten?
Jag är fullt medveten om att det finns där, likt en levande sorts kraft kapabel att förmodligen välta omkull mina berg. Men jag tänker inte låta dem göra det - mina minnen, de upplevelser jag haft kring åren som "den fördömde".
För inte går det väl att beskriva dem som någonting annat; det bara jag vet som har ägt rum i mitt eget liv?
Kommentarer
Trackback
