I huvudet på KJELL

Jag befinner mig ingalunda i den åldern då man kanske skulle tro att man var som sprekast, mest villig att ta ut sig maximalt på daglig basis i ett gym. 41 år nu, har man hunnit bli, men det spelar liksom ingen roll för min del, jag kör på ändå så att säga, ut av bara helvetet!

I min "träningsfilosofi" ligger inga konkreta mål att börja tävla inom några av de föreliggande grenarna inom sporten - eller några andra sporter, för den delen. Inga konkreta i dags läget, i alla fall. En tanke har dock legat i skymundan och pyrt att kanske vid något tillfälle (om jag får ordning på mitt knä, bland annat!) prova på någon veteran tävling av något slag. För om kritan kommer hålla i ett antal år framöver, så lär det ju finnas tid att bli en sprek pensionär, ha ha ha...

Men än så länge är det alltså känslan som driver mig framåt i träningen. Tillfredsställelsen av att känna sig nöjd och utmattad efter ett sjuhelvetets pass, övergår det mesta i mitt liv. Samtidigt hjälper det ju till att hålla en i form också, vilket aldrig kommer bli ett minus i mina böcker. Den dagen vill jag inte uppleva då jag står där med bruten fysik och bli bunden vid något hjälpmedel för att kunna resa mig upp eller ta mig från A till B, bara för att nämna kanske det värsta. I alla fall så länge jag kan påverka detta själv!

Men mellan varven skulle man kanske önskat att man var 10 ja kanske 15 år yngre så att utsikterna hade kunnat hamna i ett annat ljus. Men så ligger det inte för mig att spendera mina tankar. Istället lever jag i nuet och kör så det ryker...

För när jag vrider lite och vänder på kakan, så är det nog just det det handlar om; att leva i nuet. Att kunna, trots utsikternas väsen, ta för sig av nuet och oberoende av yttre omständigheter hantera det liv jag har till skänks på mitt sätt, min väg och få lov att hålla på med det jag älskar: att träna!

En livskvalitet är just vad det är. En rikedom som eldar i mina ögon och sprider sin glädje genom den kropp som även den tillhör mig.

Det är aldrig för sent att träna. Det är aldrig för sent att börja träna eller vilja träna. Det enda som i viss mån krävs är kapacitet och en vilja att träna. Har man det så finns det stora möjligheter att skapa sin egen förhöjda livskvalitet. Och lite där ligger det också, förmågan att kunna driva fram på egna villkor. Skapa sina egna förutsättningar inför det som obönhörligen komma skall! Sen att man mår tippen-toppen under resans gång, gör ju ingenting sämre, precis...
För som mitt liv blivit har jag aldrig egentligen följt mina jämlikar upp genom åren. Att jag är 41 i dag verkar för mig oerhört fjärran. Jag känner mig i praktiken som om jag endast varit 25, ja kanske 30 på sin höjd. Och den känslan välkomnar jag i den utstreckning det är mig gynnsamt. Och just gynnsamt tycker jag livet är i dag, rent generellt. Jag har inte mått så här bra på väldigt väldigt länge (om än någon gång?) och som jag sagt förut; nuet, ja det är här och nu!

Have a nice one & stay fit!