I huvudet på KJELL

S älskar att åka buss, bil och tog vilket då naturligtvis upptar en betydande del av hans värld.

Han är gravt utväcklingsstörd och rullstolsbunden för resten av sitt liv.

I går var som vilken annan dag som helst; vi gjorde oss i ordning på morgonen för att bege oss till hans arbete och bussen kom som vanligt på den utsatta tiden.

S blir fastspänd i den bakre delen av bussen som brukligt är och jag sätter mig ett säte framför honom, eftersom det är den närmaste stolen.

Efter en stund då vi blickat förstrött utöver det förbipasserande landskapet med åkermarker, skogsdungor och bondgårdar och fylld tiden med lite "dittan och dattat-prat" lyfter jag blicken mot chaufförens backspegel som sitter alldeles på sniskan. Konstigt, är tanken som slår mig först, att han inte rättat till den eftersom jag finner det högst onaturligt att ha sin backspegel sittande så. Mig sulle det stört oerhört mycket, hur som haver...

I och med att jag tittar på spegeln, går det ej att undvika att ögonen fästs på ansiktet till han som kör som ju upptar hela bilden, så att säga.

Det nästa som slår mig är, hur trött han verkar vara, och om inte han tittar ner mot golvet (spegeln sitter ju över hans huvud om man räknar höjden) så måste han sitta och "duppa-av".

Och inte länge efter den tanken slagit mig, så vinglar bussen till när hjulen korsar vägrenslinjen och rullar över på den räfflade delen av väggrenen. Sand och grus piskas upp i hjulhusen och i bussens underräde och vi kastas lite här och var i sätet samtidigt som hela fordonet skakar högljutt till. Chauffören hade somnat till och varit på väg ner i motorvägs-diket i 120 kilometer i timmen!

Jag tände naturligtvis till ut av bara helvetet och undrade vad snubben höll på med men fick inget egentligt svar utan bara ett lite slöddrigt ursäktande. Jag frågade om han satt och sov vilket han självfallet inte gjorde.

- "Nä`rå, det e lugnt" sade han bara.

"I helvetet heller om det e" rasade det ur mig och resten av resan höll vi jämn ögonkontakt genom den berömda sneda spegeln, den som fick mig att ana oråd i första början. Vi började prata lite löst om ingenting speciellt, allt för att han inte skulle nicka till igen.

Jag rapporterade naturligtvis händelsen till hans överordnade inom företaget, för inte fan om en sömndrucken, nonchalant människa skall få utsätta S`s och mitt liv i fara på det där viset.

Som tur var så var jag med och kunde göra just det, rapportera skithögen. Alldeles för ofta åker brukarna ensamma med bussarna och kan i princip aldrig uttrycka vad som har hänt.

En fasansfull situation, egentligen om jag tänker efter!