I huvudet på KJELL

Väl, för många kan det här vara en stor källa till ångest och ja, kanske även förtvivlan. Men för egen del och många med mig, känner jag mig ganska avskärmad från dessa syner om den annalkande ålderdom och de konsekvenser detta medföljer. Faktiskt så känner jag mig fortfarande som den tjugoåring jag en gång var...

För mig handlar min vardag mycket om att hålla mig ung - behålla min ungdomlighet på bästa och för övrigt roligaste sätt. Det arbetet jag innehar ger mig goda möjligheter till att bejaka just detta och det passar mig som handen i handsken. Utöver det ger även det i sin tur syre till elden då jag lever och andas för min andra passion i livet: gymmet!

Utan att på något sätt vara hängiven någon ålderskris finner jag det ytterst trivsamt att svettas maximalt i träningsgymmet. Utan att äga några tävlingsambitioner, tränar jag som om jag hade det - och det gör mig väldigt gott i både kropp och själ.

Efter mina år nu inser jag mer och mer hur stort omfång konceptet "träning" har och även om jag i dag kan en hel del om det (i alla fall min egen!), så inser jag dagligen hur mycket jag inte kan. Det är bland annat detta och mera till som gör det så lockande, så spännande, så intressant.

Att man också kan, på ett aktivt sätt, hjälpa till att forma sin egen kropp genom träning i kombination med livsstil och kost, är tycker jag, ett underbart inslag i en människas liv och om något, livskvalitet, eller?

För mig är det och för mig är det en dyrbar stund när jag kliver in i gymmet.

Jag gillar att där slita, svettas och stånkas mot mig själv och vikten som ligger framför mig, men bäst av allt är ändå känslan som bestiger min kropp efteråt.

Denna malande, domnande, utslitna känsla vitnar om och påminner mig om kroppslig utmatning och fyller mig med stor tillfredsställelse långt utöver den stundande kvällen. Det ger en även större utrymme att inta bredare utbyte mat (som jag älskar så mycket!) utan att för den delen ådra mig för stort omfång kring buken, ha ha ha...

Morgonpromenader är ett annat aspekt av den samma gamla mynt. När jag jobbar mina dygns pass blir det ju av naturliga orsaker ganska trångt om träningsutrymme. Om jag då inte stiger upp en halvtimme tidigare, tar på mig träningskläder och tar ett parti powerwalk på kring timmen innan jobbet, och frukosten.

För mig fungerar detta perfekt och jag ser genom tydliga tecken på hur detta återspeglas på min kropp.

Jag tänker inte bli någon halvfet femtioåring sittandes och flåsa i soffan efter att gått ett par trappor för mycket. För mig är detta en omöjlighet och kommer aldrig att hända - med mindre andra oförutsedda händelser påverkar handlingen utöver min egen kraft! - och så länge mina ben kan promenera och mina armar lyfta, lär jag nog vara ett inslag på ett eller annat gym någonstans.

Vi har alla ett ansvar att vårda sin egen kropp och äntligen - äntligen kan även jag utöva detta ansvar på ett högst adekvat sätt!