I huvudet på KJELL

Det börjar bli vår ute. Världens - ja på vår sida av den i allafall, börjar genomgå förvandlingen nu och de bestående tecknen syns klarare och tydligare för varje dag som passerar. Förutom snön som försvunnit helt och kylan med den, så börjar fälten spira i den nyaste grönskan. Jag lade definitivt märke till det under cykelturen med jobbet i går - förövrigt ett annat ganska säkert vårtecken, om något!
Fast det allra bästa med våren är det jag inte kan se med blotta ögat. Den "inre Revolutionen" som vänder upp och ner på känslosvallet i kroppen när ljuset vänder och kylan tar med sig mörkret och tar till reträtten. Att kvällarna dras ut och förlängs i takt med att landskapen ändrar sina färgskalor så ytterligt markant. Ljuden som fyller skogsbrynen med kvitter och drill och solen som tycks finna sin väg in under solskyddet i bilen allt mer för varje dag som går.
När jag går mina promenader längs med vattnet, så blir även det allt mer lockande med sin solgata under den klarblåa himlen, även om jag aldrig skulle få mig till att ta något dopp, för det om - men det ser hur som helst inbjudande ut på ett sätt som bara en nysprungen vår kan få den att bli...
Nej, det är fint nu när våren definitivt har kommit. Alla livets problem och tyngder känns lite mindre att bära också, vilket nog lyfter upp känslan än mer skulle jag tro...
...
Samma scenario spelas på insidan också. Det går att tala om "årstider" även där, med sina skeenden som avtecknar varandra allteftersom tidens gyllene sång spelar ut sina verser. Och gott är det, finner jag närmast till hands att tycke, att skiftningarna tar sina uttryck i mig.
Det märks på så många sätt och vissa av dem kan jag tala mest öppet om i den form som utspelar sig i skriften - den som ändar upp här på bloggen. Men det är bara en del av sanningen. Och skall vara bara så, också.
För det fungerar nog föga att stanna för länge i vissa "inre årstider". Avbräck behövs alltid för att ladda om, skaffa ny energi för att frambringa nya, fräscha tilltag - för att klara av att göra sig hel igen, om man (som jag) behöver bli det.
Vi människor är ingenting annat än just natur likt naturen själv omkring oss. Även vi behöver regn blandat med solsken för att kunda växa, det är inte svårare än så. Och för att sprida vårt inre behövs det även stormar så stoftet hinner spridas, lägga sig över ytor endast vindarna kan nå...
Vi väljer alla att se oss själva på vårt eget sätt. Inom dessa ramar finns inga begränsningar egentligen... "Mi casa et mi casa" kort och gott!
...