Som i ett släptåg.
Vågor av skiftande känslosvall förföljer oss människor på daglig basis. Jag känner själv av det när jag tar mig extra tid mellan varven att lyfta "min inre syn" över det alldagliga som ständigt cirkulerar runt omkring och kräver de energier jag är fylld med.
Men ibland räcker de inte till - och upplevelser av annan karaktär når ända fram i mig.
Det blir till tacksamma "upptäckter", påminnelser kanske man bättre kan kalla dem, när man får syn på människors helhet, på ett sätt som inte hör till vanligheterna...
För när jag tänker efter ordentligt, så missar (i allafall jag) vi oacceptabelt mycket av det liv som levs genom att stirra sig blind på det som saknar egentlig betydelse, och finns allestädes omkring en!
Upplysningar av den sorten jag tänker på kan ofta komma "som i ett släptåg" av händelser med mörk inramning, som till exempel sorg, saknad, längtan, förtvivlan etc. Ja, det är ingen rolig lista och den kan faktiskt göras hur lång som helst...
Balansgången kan vara en svår pjäs att följa, och när den närmar sig ens egna områden - inte nödvändigtvis det personliga planet - är det inte ovanligt att tankars djup exploateras med följder som resultat.
Enligt mitt sätt att se det på, är det ett utmärkt sätt att utvecklas som människa, även om det i det stora och hela tycks enbart rota sig i skräckblandat insikt i livet självt; att behöva påminnas om sin egen dödlighet...
Men ibland räcker de inte till - och upplevelser av annan karaktär når ända fram i mig.
Det blir till tacksamma "upptäckter", påminnelser kanske man bättre kan kalla dem, när man får syn på människors helhet, på ett sätt som inte hör till vanligheterna...
För när jag tänker efter ordentligt, så missar (i allafall jag) vi oacceptabelt mycket av det liv som levs genom att stirra sig blind på det som saknar egentlig betydelse, och finns allestädes omkring en!
Upplysningar av den sorten jag tänker på kan ofta komma "som i ett släptåg" av händelser med mörk inramning, som till exempel sorg, saknad, längtan, förtvivlan etc. Ja, det är ingen rolig lista och den kan faktiskt göras hur lång som helst...
Balansgången kan vara en svår pjäs att följa, och när den närmar sig ens egna områden - inte nödvändigtvis det personliga planet - är det inte ovanligt att tankars djup exploateras med följder som resultat.
Enligt mitt sätt att se det på, är det ett utmärkt sätt att utvecklas som människa, även om det i det stora och hela tycks enbart rota sig i skräckblandat insikt i livet självt; att behöva påminnas om sin egen dödlighet...
Kommentarer
Trackback
