I huvudet på KJELL

Frågan kommer upp emellanåt, jag har svårt att styra undan den helt och hållet även om den mot all förmodan fullständigt saknar relevans. Att den till och med bottnar i en form ut av självömkan som jag på inga sätt och vis stödjer mig mot, står sig inte heller starkt i dagen och inför den, känner jag i stort sätt bara avsmak.
Men den finns där oansätt vilket, och har svårt att i all evighet förneka dess existens då den lever i mig.

Ibland kommer jag fram till att den kan gynna "stundens verklighet" - där och då den slår ner i mig, för att lika snabbt dunsta bort, försvinna från mitt känslospekter - och kvar sitter jag då med en mer eller mindre avsmak för mig själv, för att i det hela taget öppnat en sådan tanke...

Men när hoppet som lösning är borta, kan en viss fjädring verka i dess förnekade yttre - osynliga yttre - och faktiskt vara till oerhörd stor nytta. Allt beroende på hur man väljer sina metoder - utan att man för det om skall uttrycka sig för kvästat eller platoniskt. Det handlar ju i grund och botten om liv... liv vi alla är med om att dela och genomhärda!