Vanskliga värld.
Det är en hård och vansklig värld vi har att leva i. Förblindad som jag var år tillbaka under de tunga missbruksåren, såg jag den tillvaron som det enaste alternativet till "en hård värld" - "ett hårt liv", men så är icke fallet. Jag har idag upparbetat tillräckligt med luft under mina vingar för att ha rätten att kunda jämföra de här två sidorna - och eftersom jag nu skalat av lager för lager ser jag med stor tydlighet hur det ligger till.
Människor sliter på daglig basis. Att "leva som en Svensson" är inget liv dansandes på någon rosbädd, ett liv i någon form av sus och dus eller andra lättvindiga vägar. Ju mer jag ser och förstår vidden av det innehåll man har att hantera sin liv med, ju större respekt och förståelse, ja beundran mera som, har jag för var och en av mina världens medmänniskor...
...
Det är så mycket som måste och skall stämma in med omvärlden. Som att orkestrera en symfoniorkester från grunden utan någon form av utbildning förutom det man "plockar upp längs med vägen." Så att många - oändligt många - inte alltid "lyckas" lika bra som andra, är endast en stående självklarhet.
Egentligen skall det inte så mycket till för att inse detta. Det som gör det hela svårt och kanske skapar "en tvist" i det hela, är når det uppenbara slår till i ens närhet och sårar sina egna vänskapsbundna kära...
...
Jag frågar mig om inte Alf Pröysen när han skrev: "Om ingen går i fällan men aktar sig för den, skall alla samman snart få fira jul igen!" - var mer förutseende och inte minst långtseende än vad man först kan tycka. För om nu kanske (och förmodligen) de flesta av oss, vi som lever iallafall, ser dagens ljus även nästa jul och de nästkommande, så kan det vara väl så svårt att se det som just den underbara tid på året den borde vara!
Nu skall inte det här vara någon poäng kring just julen, utan det används enbart som metaforisk syfte, för som riktpunkt (iallafall för oss i den kristna delen av världen:-) är ju julen lite av "stjärnan i toppen av granen..."
...
Efter åren bakom lås och bom och befrielsen från missbruk och grusade världar valde jag, när jag äntligen kunde känna marken under mina fötter, att ta det väldans försiktig i min framfart i det vidare livet. Resultatet höstar jag nu for tiden tillsammans med förmågan att kunna vända mina blickar åt fler håll än till enbart mig själv och mitt eget. Det går inte så fort i den "uppbyggnadsprocess" jag och mina har bedrivit senaste åren, utan istället precis så fort det passar mig/oss.
Runt omkring ser jag vänner och bekanata, människor i allmänhet och kanske stora massor i synnerhet, där ofta materiella fall blivit en oundviklighet med förödande konsekvenser till följd.
Jag har känt på det i små doser, denna "vanskliga värld" utan att ha vågat (velat! kunnat!) ta steget fullt ut. Mina begränsningar i att ha tillgång till livets alla förmåner och goder har varit ett välkomnande ser jag idag, och har behövt ha den tid på sig som det faktiskt har tagit. Men det är vanskligt att se när vänner faller i livets hårda mörker - ett mörker som kan vara minst sagt lika nattsvart och kallt som "på den andra sidan..." och man själv ingen möjlighet har att dra dem ur.
Kommentarer
Trackback
