Den stilla högtidsmorgonen...
De tunga högtiderna gör det tunga sinnet tyngre.
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
Kommentarer
Trackback
