Bland de sista av sitt slag...
Och livet det rullar på i - för närvarande -gammal god takt. Det finns strukturer jag laborerar i numera, vilket inte betyder att jag aldrig levt under sådana förut. Det vore väl att kalla sig i kretsarna kring det "ubermenschlige" att påstå sådant då strukturer är oundvikligt, oansätt hur man lever. Nej, ett mer sakligt sådant är det jag menar, ett sådant man faktiskt kan leva i och frodas i på ett sätt som för ens tillvaro framåt på de villkor man tecknar för den egna handen.
För den som läst mina inlägg lite till och från vet med en gång vad jag syftar på då det har beskrivits utfyllande tidigare. Jag lever fortfarande i de varma uppvindarna kring förändringarnas tider och blir återigen varse detta -lätt att "glömma bort" ibland! - då det kommer för mig att jag närmar mig 400 inlägg och vet att de allra flesta handlar om uppbrottet från det gamla sjunkande skeppet kallat: mitt liv...
...
Men det blir mindre och mindre av de tankarna nu för tiden. "Källan töms" så att säga och jag har tagit mig upp på en annan "shoreline" där andra inslag i livet upptar merparten av mina tankar och bryderier, engagemang och fokus och skapar nya ändamål med dagen.
Oundvikligt igen strävar livet framåt som det också naturligtvis skall göra med den skillnaden (för egen del) att jag idag är en avslappnad och levnadsglad passagerare med ett deltagande i ett ärligt syfte.
Jag måste ibland, inte för att det är någon nödvändighet, utan för att det roar mig, skänker mig en viss form utav lycka, se mig bakåt och låta mina tankar - minnen - reflektera som genom en spegel, och se mig själv i dåtid visavi nutid.
Det är med ett leende på mina läppar jag skönjer förändringarna i mig själv och framförallt mitt beteende. Det jag ser i mig själv gör mig övertygad om att ingenting ont är för evigt eller skrivit i sten...
Det är med ett leende på mina läppar jag skönjer förändringarna i mig själv och framförallt mitt beteende. Det jag ser i mig själv gör mig övertygad om att ingenting ont är för evigt eller skrivit i sten...
...
Det finns dagar, stunder då jag stryker lite planlöst inne stan och kan finna ett visst nöje i att lite i smyg studera människor. Jag gillar människor, jag finner dem otroligt intressanta och levnadsfyllda, oberoende i vilket samhällsskikt de måste befinna sig. Naturligtvis känner jag en dragning åt det håll där jag själv har befunnit mig genom åren som nog de flesta av oss skulle gjort. Och när jag möter en "likasinnad" vilar nog mina ögon en extra stund på honom - eller henne.
En tanke, ett minne kan i stunden fladdra till i mig och jag kan plötsligt minnas en sen länge bortvaskad händelse då jag själv vandrade i liknande skotyg.
En tanke, ett minne kan i stunden fladdra till i mig och jag kan plötsligt minnas en sen länge bortvaskad händelse då jag själv vandrade i liknande skotyg.
Jag tror på det hälsosamma i sådana enskilda, isolerade bilder...
...
Att man kan skilja sig från tanken kring den misär man befunnit sig i utan att för den sakens skuld vara av den otacksamma typen, tillhör en annan del av mig som jag tror stenhårt på. Ingen kan förtälja mig att jag behöver ständiga påminnelser om tider som varit - och långt mindre erkänner jag behovet av att använda mig av grupper för att tömma "mitt sargade inre!"
Mitt inre ligger precis där; i mitt inre!
Vägen min att vandra är att arbeta in och upp mitt inre - I MIG SJÄLV - för att därifrån höja mina yttre. Quite fucking simple!
Jag ser mig som den ringa människa jag är, vandrande bland likar utan några som helst förhoppningar eller målinriktning på att bli profet. Det är förmodligen det sista jag skulle vilja bli...
Nej låt dem som det vill bli ta fart i sin egen bana nere i källaren där de brukar att vara och låt oss fortsätta gemensamt på var vår kant av världen!
Suits med fine!
:-)
Att man kan skilja sig från tanken kring den misär man befunnit sig i utan att för den sakens skuld vara av den otacksamma typen, tillhör en annan del av mig som jag tror stenhårt på. Ingen kan förtälja mig att jag behöver ständiga påminnelser om tider som varit - och långt mindre erkänner jag behovet av att använda mig av grupper för att tömma "mitt sargade inre!"
Mitt inre ligger precis där; i mitt inre!
Vägen min att vandra är att arbeta in och upp mitt inre - I MIG SJÄLV - för att därifrån höja mina yttre. Quite fucking simple!
Jag ser mig som den ringa människa jag är, vandrande bland likar utan några som helst förhoppningar eller målinriktning på att bli profet. Det är förmodligen det sista jag skulle vilja bli...
Nej låt dem som det vill bli ta fart i sin egen bana nere i källaren där de brukar att vara och låt oss fortsätta gemensamt på var vår kant av världen!
Suits med fine!
:-)
Kommentarer
Trackback
