För en liten, liten stund.
Det finns nästan som "pauser i tillvaron", stunder som uppfattas som luckor av andningsrum i vardagen då överblicken blir större, tydligare, klarare än annars. Jag kan i dessa se mig själv i sammanhanget, mitt sammanhang - med en närvaro som inte alltid finns till hands, bortvaskad i vardagslivets hets och stress som det oftast är, försvinner såna möjligheter för jämnan.
Det kanske de skall också för den delen, och uppenbara sig enbart som det de utgör sig för att vara; gästspel i en groggy värld?
Det kanske de skall också för den delen, och uppenbara sig enbart som det de utgör sig för att vara; gästspel i en groggy värld?
Morgontimmen har kommit och slagit och återigen sitter jag framför fönstret med blicken flytande över staden som ligger inbäddad i stillhet och ett gnistrande ljus långt där nere. Havet, det "Kattegattska", glittrar i blått bakom den gröna skogsranden som markerar skillnaden mellan dem.
Jag är på inget sätt inuti någon "lucka" här och nu, inte alls, men likafullt vet jag om att de finns - kan finnas precis runt vilken hörna av sekunder som helst. Lite av konsten är att inte jaga dem utan istället låta sig själv bli hittad. Effekten och utbytet blir så många gånger större då. Att veta att de finns behöver inte vara mer än så. Konsten i sig vilar i just den tryggheten där vetskapen bor...
Jag är på inget sätt inuti någon "lucka" här och nu, inte alls, men likafullt vet jag om att de finns - kan finnas precis runt vilken hörna av sekunder som helst. Lite av konsten är att inte jaga dem utan istället låta sig själv bli hittad. Effekten och utbytet blir så många gånger större då. Att veta att de finns behöver inte vara mer än så. Konsten i sig vilar i just den tryggheten där vetskapen bor...
..
Jag har med tiden lärt mig att aldrig förvänta så mycket, att se livet som det det är för mig. På så sätt upplever jag min egen sfär för det det är - varken mer eller mindre bygger jag upp vare sig fördämningar eller längre skyddsmurar för tiden; de kapitlen finns ej längre till buds. medvetet eller inte? Svaren äger sin existens men har låtit sig drivas av vinden, för ganska länge sen nu. Bekymren tillhör någon annan numera, någon som säkerligen behöver dem mer än jag - och jag lämnar gladeligen över hela rasket...
Lite som att bli "befriad från ett spöke" känns det som att inte längre bära tyngden av något svårförklarligt. Ja, så som bördor ofta kan vara. Inte alltid lika lätt, nej faktiskt väldigt ansträngande till tider, att låta sig utmattas av uttryck som speglar glädje, lycka och trivsel till världen utåt. I längden kan följderna bli av katastrofal karaktär och lamslå en hel omgivning och förändra flera separata framtider - allt i ett och samma slag.
Men nu är ju livet en gång på det viset. man vet ju inte någonting i förväg, vilket jag kan tycka är det bästa i det långa loppet. Men inte att man stannar upp emellanåt och begrundar ett och annat där man kanske inte alltid stämmer in i tonen... Ibland skulle man för en kort flyktig sekund vilja vara en helt annan människa och med ett helt annat liv, bara för att komma ifrån sitt eget, för en liten, liten stund...
Lite som att bli "befriad från ett spöke" känns det som att inte längre bära tyngden av något svårförklarligt. Ja, så som bördor ofta kan vara. Inte alltid lika lätt, nej faktiskt väldigt ansträngande till tider, att låta sig utmattas av uttryck som speglar glädje, lycka och trivsel till världen utåt. I längden kan följderna bli av katastrofal karaktär och lamslå en hel omgivning och förändra flera separata framtider - allt i ett och samma slag.
Men nu är ju livet en gång på det viset. man vet ju inte någonting i förväg, vilket jag kan tycka är det bästa i det långa loppet. Men inte att man stannar upp emellanåt och begrundar ett och annat där man kanske inte alltid stämmer in i tonen... Ibland skulle man för en kort flyktig sekund vilja vara en helt annan människa och med ett helt annat liv, bara för att komma ifrån sitt eget, för en liten, liten stund...
Kommentarer
Trackback
