I huvudet på KJELL

Jag har väl som så många andra velat skriva och berätta om vackra ting, roliga saker eller goda händelser. Men när jag väl sitter ner med en viss form av inspiration, finner jag allt som oftast att jag driver åt det motsatta hållet. Det är ingen nyhet för mig det här och heller inget jag överraskas av eller för den delen plågas av, men jag märker av det. Kanske inte själva skrivandet, men innehållet, där ämnena tas ifrån kan bli lite tunggrodda att bära på - för jämnan.
.
Men det är ju en del av mig, en del jag vant mig vid att ha i mig, precis som man kan känna igen sitt eget smil eller skratt. Man är den man är och som jag ser det, när man försöker bli något man inte är - det är då problemen börjar hopa sig. Kanske inte på ytan i förstone utan på insidan, den som inte syns - men som gäller...
Det tog inte mig "så lång evighet" att komma underfund med att mitt liv inte skulle bli likt "det gemena". Jag kom aldrig helt in i de banorna som liten. På ett sätt har det varit som att lära mig cykla med skevt hjul - det var bara genom att se på många andra som jag insåg att hjulet inte skulle vara så. Stormarna som sedan följde mig genom åren förde mig genom nya miljön och bort från min barndoms kretsar och ingen från tiden då jag var ung, fick längre del av den jag blev/är. Ett ganska intressant utvecklingsscenario, när jag i dessa dagar lyfter lite på locket i mig själv och för egen del börjar titta på bakåt och framåt, samt lägger ner ett kritiskt öga på dagens jag. Och det är här öppningsraden i detta inlägget har sin rot: att vilja skriva om glädje men finner mig kluddrande om det motsatta!
.
Stora delar, faktiskt merparten av mitt vuxna liv har handlat om två saker; vägen in och vägen ut. Där jag står idag börjar jag kunna se hela scenariot på avstånd, med perspektiv. Med betoning på distans håller jag på att hitta mig själv med alla de insikter det innebär. Viktigare än någonsin finner jag öppenhet att vara. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon annan än den jag är och det jag bär med mig, för det har jag en alldeles för stor självinsikt. Men jag tänker bli den bästa jag kan, med de förutsättningar jag under tiden vill förbättra, allteftersom dagarna avlöser varandra.
Jag har för länge sen slutat se mig omkring och jämföra mig med min omgivning på ett sätt som bara kan skada mig själv.
Uppbyggnadsfasen från att vara den jag varit, är lång och mycket mödosam och kräver ett tempo som kan hanteras. Tankarna går osökt till den rökande "atleten" som skall ge sig i kast med sitt livs första maraton där han ger sig i väg i ett vansinnigt tempo. Han kommer inte längre än till första svängen...
Det krävs ett försiktigt tempo, helt i anpassning till sina egna kapaciteter för att nå sitt eget mål.
Är det något jag har lärt mig så här långt i livet, så är det just det!