I huvudet på KJELL

Det börjar snart bli dags att runda av ännu ett år. Ett till år som jag inte har mått annat än bra i, mycket bra, till och med.
Livet har de senaste åren behandlat mig och mina omkring mig strålande. Faktum är, att de senaste nu sju åren, förmodligen varit de bästa i mitt vuxna liv. Och om jag någon gång pratat om underdrifter, så är detta en av dem!
Genom att äntligen kunna börja leva ett liv, istället för att enbart överleva ett liv, börjar jag allt mer se hur jag kastat bort de åren jag nu har i tankarna. Hur sorgligt, obegripligt bedrövligt det är med drogträsket och allt som döljer sig däri.
Det krävs två sorters erfarenheter för att inse det (för min del), där det ena är erfarenheten om att leva under ytan och där den andra är att uppleva skillnaden av att ta sig upp och skaffa mig perspektiv, en överblick...
Jag finner ingen stolthet över att ha varit där jag varit. Men jag känner mig stolt över att äga den erfarenhet jag har genom de upplevelser jag fått. I det avseendet ville jag inte varit utan dem, för en endaste dag. Känslan av att ha övervunnit mina problem, sträcker sig vida över det mesta och, "at the end of the day", är det det jag har kvar; jag har åtminstone sätt två olika världar genom en och samma människa. Jag tror det är värd någonting. Långt större än bitterhet.
Smärtan (bitterheten) som existerade under en ögonblick vid ett tillfälle i min barndom, har raderats från min verklighet för länge sedan. Den visade sig för mig när jag var barn och skyddslös, oskyddad från livet som sådant. Jag ramlade ner i falluckan men insåg utan att kunna säga hur, att där var ingen plats att vara. Så jag drog därifrån och återvände aldrig. Lättare (eller svårare?) än så kan jag inte förklara det och det hela är endast en återspegling av mitt liv. Väldigt väldigt enkelt!
Om jag bjuder in kontrasterna, så lämnade jag bitterheten i Grimstad och begav mig till Sverige där jag fortfarande lever.
Visst var det tunga år framför mig när jag klev in i huvudstaden, går inte att förnekas, men det hade ingenting med bitterhet att göra - för som sagt, den lämnades i Grimstad!
Jag besöker den (bitterheten?) lilla sörlandets pärla mellan varven, men aldrig någon längre tid. Krafterna är stora däri, någonting jag aldrig förnekat utan bara konstaterat i mig själv och agerat därefter. Jag känner min överman väl och den finns där...
Jag har aldrig och kommer inte heller någonsin att skuldålägga mitt liv, missbruk och fängelsevistelser på min uppväxt, barndom eller de i min dåvarande omgivning. Det är vida mer omfattande än så och jag har alltid sätt på sådana förklaringar som lättvindiga undanflykter, bortförklaringar av lägsta sort.
Dock förringar jag inte heller det som förklaring, för det är vad det är; en del av förklaringen, men inte orsaken. Det är en jävla skillnad.
Sure, till en viss punkt i barndomen står man under andra människors vingar och beskydd absolut, men sedan blir man istånd att tänka själv, fatta egna beslut och då brister ursäkten om att "det var någon annans skuld". Mina föräldrars misslyckande, missbruk och så vidare... För som sagt; bitterheten har man lämnat bakom sig för evigheter sedan.
Det enda man har kvar idag är minnen. Och det är precis vad de är; Minnen!

God jul och gott nytt år, på var och varenda jävel, där ute!  ;-)