Nya tider på gång!
Åren går och vi med dem. Det har nu passerat - om jag inte minns fel - runt sex år sedan jag steg ut från fängelset för sista gången och började tänka om. Till det bättre, vill jag nog våga påstå! Eller tänka om kanske är att använda för stora ord; började använda huvudet klingar nog bättre!
Jag har berättat om den här ganska speciella resan i ett tidigare skede i bloggen min och tänker inte upprepa den här och nu, utan det som egentligen står utanför dörren är "de små sakerna" - de små detaljerna som skapar det stora, trygga helheten.
Jag ser det som oerhört viktigt och betydelsefullt att ta till vara på och lägga märke till och ja, kanske mellan varven lyfta upp i ljuset, de små egenheterna som i själva verket bär uppe den och det jag är. Nog inte så lätt som det kanske låter...
Fast i backspegelns distans till den svåraste av verkligheter, märks inte "edgen" så skarpt, så nära som den egentligen var - där och då!
...
För mig stod sig de pyttesmå stegen som de allra viktigaste.
Det enkla lilla faktum att införskaffa mig ett ID-kort väger tyngre än mycket annat. Känslan av att hålla någonting verkningsfullt i min hand, något som fick mig att framstå som en riktig människa, att äntligen kunde visa upp vem jag var - och ATT JAG VAR NÅGON fyllde mig med en sorts värme som nästan fick mina ögon att svämma över. Så illa därhän befann jag mig under den första tiden så att en liten identifikationshandling vägde så tungt...
Det är inte förrän i efterhand jag märkte hur svag, liten och bräcklig min närvaro i denna värld verkligen var. Att äntra denna "nya värld" med mitt knasiga yttre skulle få svåra tider att möte - detta stod som glasklart för mig redan en av de första dagarna jag kan urskilja ur mitt minne...
...
Att stå där med det lilla kortet i min hand och titta på dess framsida där min bild krönte ägandeskapet fyllde mig med energi. Jag kunde märka hur en form av otänjd glädje reste sig inom mig, värmde mig, väckte mig och påskyndade en sorts vilja - inte längre någon ill-liknande sådan - utan en lust att bege mig in i den största av mina kamper - kanske någonsin!
Ett litet kort med en bild, ja till och med en väldigt dålig bild på en relativt sliten kille med mitt namn på.
Det var evigheter sedan jag ägde ett bevis på min existens. Fram tills alldeles nyss hade jag i stort sätt, när det behövdes, hänvisat till daktningen när såna episoder dök upp och klarat mig genom det. Nu var det nya tider som stod för dörren, nu kunde jag visa att jag var jag utan att kavla upp ärmarna och visa mina tatueringar för att få det bekräftat...
Det var uppenbarligen sprillans nya tider på gång!
Fast i backspegelns distans till den svåraste av verkligheter, märks inte "edgen" så skarpt, så nära som den egentligen var - där och då!
...
För mig stod sig de pyttesmå stegen som de allra viktigaste.
Det enkla lilla faktum att införskaffa mig ett ID-kort väger tyngre än mycket annat. Känslan av att hålla någonting verkningsfullt i min hand, något som fick mig att framstå som en riktig människa, att äntligen kunde visa upp vem jag var - och ATT JAG VAR NÅGON fyllde mig med en sorts värme som nästan fick mina ögon att svämma över. Så illa därhän befann jag mig under den första tiden så att en liten identifikationshandling vägde så tungt...
Det är inte förrän i efterhand jag märkte hur svag, liten och bräcklig min närvaro i denna värld verkligen var. Att äntra denna "nya värld" med mitt knasiga yttre skulle få svåra tider att möte - detta stod som glasklart för mig redan en av de första dagarna jag kan urskilja ur mitt minne...
...
Att stå där med det lilla kortet i min hand och titta på dess framsida där min bild krönte ägandeskapet fyllde mig med energi. Jag kunde märka hur en form av otänjd glädje reste sig inom mig, värmde mig, väckte mig och påskyndade en sorts vilja - inte längre någon ill-liknande sådan - utan en lust att bege mig in i den största av mina kamper - kanske någonsin!
Ett litet kort med en bild, ja till och med en väldigt dålig bild på en relativt sliten kille med mitt namn på.
Det var evigheter sedan jag ägde ett bevis på min existens. Fram tills alldeles nyss hade jag i stort sätt, när det behövdes, hänvisat till daktningen när såna episoder dök upp och klarat mig genom det. Nu var det nya tider som stod för dörren, nu kunde jag visa att jag var jag utan att kavla upp ärmarna och visa mina tatueringar för att få det bekräftat...
Det var uppenbarligen sprillans nya tider på gång!
Kommentarer
Trackback
