De små tingen...
"Den längsta resan börjar alltid med det första lilla steget" sade någon gammal kines för oallminnliga tider sedan. Principen gäller fortfarande i allra högsta graden i dag och har varit en hörnsten i mitt tillfrisknande.
Att smaka på stora ord och omvandla dem till pyttesmå handlingar har varit min överlevnad, mer eller mindre.
När jag satt där på kanten av min tid bakom lås och bom, tillät jag tankarna leka med mig och den "oanade världen" jag var på väg att ge mig in i. Jag föreställde mig omöjligheter, situationer jag aldrig förr varit i beskaffenhet kring och såg mig själv "tycka om..."
För den oinvigde kan detta te sig som krusiduller på randen till någon sorts sammanbrott - och är det nog också när allt kommer omkring, för mitt gamla jag var tvunget "att bryta ihop" för att ge plats åt den nya. Därav min lilla "romantiska förtjusning" över mitt nyvunna ID-kort. Det ligger så mycket mer invirat i den sanningen än vad "de som inte vet" kan förstå.
För min del gällde det att ta de små nyttigheterna, förstå dem, anta utmaningen i dem och omvandla dem till det system i mig själv jag var tvungen att bygga upp från grunden.
Men först var jag tvungen att smida en grund...
När jag satt där på kanten av min tid bakom lås och bom, tillät jag tankarna leka med mig och den "oanade världen" jag var på väg att ge mig in i. Jag föreställde mig omöjligheter, situationer jag aldrig förr varit i beskaffenhet kring och såg mig själv "tycka om..."
För den oinvigde kan detta te sig som krusiduller på randen till någon sorts sammanbrott - och är det nog också när allt kommer omkring, för mitt gamla jag var tvunget "att bryta ihop" för att ge plats åt den nya. Därav min lilla "romantiska förtjusning" över mitt nyvunna ID-kort. Det ligger så mycket mer invirat i den sanningen än vad "de som inte vet" kan förstå.
För min del gällde det att ta de små nyttigheterna, förstå dem, anta utmaningen i dem och omvandla dem till det system i mig själv jag var tvungen att bygga upp från grunden.
Men först var jag tvungen att smida en grund...
...
Att ta till vara på mina spruckna bilder av vad respekt och stolthet innebar, kom aldrig egentligen på tal, för min del. Det är en tacksam egenskap jag äger; att se saken till min egen rättvisa, oansätt hur mina mål ser ut. Min egen rättvisa gentemot den världen jag - vi - verkar i.
Jag var på det rena med att i det här livet kommer ingenting gratis och ingenting kan tages för givet. Det var like bra att ta av sig mössan och lägga den i handen - inför livet! Svårare än så behövde det inte vara...
...
En annan och mycket avgörande tillfällighet som spelade ett kanske större avgörande än vad jag räknade med var, att jag var sliten. Den store utmattningen som är ofrånkomlig i det liv jag levde spelade mig själv rakt i fatet. jag kände en stor njutning i att inte hasta mig fram i den nya tillvaron jag gett mig själv, en tillvaro som överhuvudtaget inte var anpassad för den jag var. Jag pallade inte... Perfekt, det kunde inte vara mera lyckosamt!
I det läget då jag behövde att få tid att förflyta under mig - genom mig - hade jag alla möjligheter i världen - och jag tog den...
Kommentarer
Trackback
