Det mest basala.
Man skulle egentligen inte tro det men det är mycket slitsamt att sitta inne. Det tär hårt på krafterna "att vara inlåst" mycket mer än vad man tror. Under strikt begränsade utrymmen och i kontrollerande miljö är det som att bli dränerad på krafter, både fysiskt och psykiskt. Det ena ger det andra, fast den mentala delen verkar ofta inkräkta på den fysiska - rent energimässigt...
Som i mitt fall fann jag som sagt stor nytta av det när jag äntligen kommit till insikten och beklätt mig med viljan och styrkan av att bryta det destruktiva och föga gynnsamma livsmönster jag trampat ner mig så fördärvat i.
...
Det var vid tiden länge sedan jag varit mitt egentliga jag, mig själv. Jag hade drivit bort från min egen natur som om jag befunnit mig i en stark ström av vatten, drivande bort från land av en tyst, krävande, osynlig kraft.
Som med alla andra i den situation lik den av min (de flesta, iallafall) öppnades inte heller mina ögon förrän det var på tok för sent. Där jag nu stod - flöt - kunde jag knappt se landet längre...
Som med alla andra i den situation lik den av min (de flesta, iallafall) öppnades inte heller mina ögon förrän det var på tok för sent. Där jag nu stod - flöt - kunde jag knappt se landet längre...
En av de mest galnaste egenheter med oss människor är, att vi är så otroligt anpassningsbara. Oberoende av vilken situation man befinner sig i så hittar man en lösning. Och jag var inget undantag.
Från där jag i dag står, ser jag det som att jag sänkte ribban avsevärt för att jag skulle kunna få den plats min nödställdhet behövde, vilket jag också gjorde - och fick... (fast, sänkte ribban?? Hmm)
...
Det är ett ganska "intressant läge" att stå utanför en fängelsemur, friställd på alla möjliga nivåer. För så artade sig känslan; ett sortens noll-läge där själva tomheten finns förkroppsligad i en själv.
Därifrån kan det gå lite hur som helst och oftast gjorde det det också, bakåt, neråt.
Men alltså inte sista gången och det var det som gjorde att "läget blev intressant!"
Utan förutsättningarna skulle jag aldrig lyckats, men det hör till en annan historia... nu var jag i beskaffande att använda mina "dolda resurser" som bland annat låg i det berömda ID-kortet.
För hur skall man kunna ta sig in i ett samhälle utan att ha möjligheten att visa vem man är? Det mest självklara för envar människa; att ha en identitet och kunna visa det.
Inte alla tänker på det men det är av enormt stor betydelse om man skall skriva sig någon stans, söka ett arbete. För "om man inte finns så får man inte". Så enkelt är det och i vissa lägen så omöjligt är det: Ingen ID - ingen adress - Ingen adress - inget jobb - Ingen jobb - ingen plats och plats måste man ha om skall vända om en dålig trend i livet!
Något av det mest basala i en missbrukares väg tillbaka in i livet är en giltig ID-handling!
Varken mer eller för den saken mindre...
...
Det är ett ganska "intressant läge" att stå utanför en fängelsemur, friställd på alla möjliga nivåer. För så artade sig känslan; ett sortens noll-läge där själva tomheten finns förkroppsligad i en själv.
Därifrån kan det gå lite hur som helst och oftast gjorde det det också, bakåt, neråt.
Men alltså inte sista gången och det var det som gjorde att "läget blev intressant!"
Utan förutsättningarna skulle jag aldrig lyckats, men det hör till en annan historia... nu var jag i beskaffande att använda mina "dolda resurser" som bland annat låg i det berömda ID-kortet.
För hur skall man kunna ta sig in i ett samhälle utan att ha möjligheten att visa vem man är? Det mest självklara för envar människa; att ha en identitet och kunna visa det.
Inte alla tänker på det men det är av enormt stor betydelse om man skall skriva sig någon stans, söka ett arbete. För "om man inte finns så får man inte". Så enkelt är det och i vissa lägen så omöjligt är det: Ingen ID - ingen adress - Ingen adress - inget jobb - Ingen jobb - ingen plats och plats måste man ha om skall vända om en dålig trend i livet!
Något av det mest basala i en missbrukares väg tillbaka in i livet är en giltig ID-handling!
Varken mer eller för den saken mindre...
Kommentarer
Trackback
