I huvudet på KJELL

Ofrånkomligt vandrar då mina tankar till tider då jag själv satt där inne av de olika anledningar som gällde mig. Jag minns det så tydligt...

På många sätt tycker jag det är bra, ja att jag bär minnena med mig så tydligt, alltså, för hur jag än vrider och vänder på det (vilket jag ändå inte gör) så är och blir min historia en fulländad del av mig själv. Och i slutet av dagen, så är det viktigaste ändå inte vart man har varit, utan vart man är på väg!

Men för att återgå till det som låg mig närmast. När jag kör förbi polishuset så är det en smal sak att hitta varthän cellerna har belagts. Det är de minsta och smalaste fönstren som alltid har persiennerna nerdragna - hur strålande solskenet än måtte vara utanför. Ofta högt upp men också gärna väldigt lågt nere vid markytan, liksom i en källare.

För mig är det så mycket mer än just några fördragna fönster. För mig står de för en avspärrning av världar, en begränsning mellan färg och färglöst, en hinna som separerar ångest från glädje ja, nästan likledes med döden och livet...

Nu är det betydelselöst för min del vad en människa sitter där bakom för. Huruvida han (eller hon) är skyldig eller inte, saknar relevans utan jag spårar endast de känslor som når mig vid passerandet.

Inte alltid, men ibland (som i morse) tränger de genom mina skyddsmurar och når fram till mig och kastar återigen ett slags ljus över det gamla. Någon sitter där bakom i skummörkret och mår "inte precis världsbäst". Ett faktum som är det första för mig att känna igen.

Det är tunga känslor som härbärgar där inne och allt som når fram genom tjock betong och skugglika glasfönster är en nersänkt antydan till ett verkningsfullt samhälle. Ett vakuum är vad det är och fungerar som ett dyklod, som cement kring ens fötter - och man befinner sig på alldeles för djupt vatten...

Men det är länge sen nu. Jag har bytt ut mina verkligheter men kan iallafall välkomna att de möts emellanåt på en enbart känslomässig nivå.

Jag tror det även till en viss del kan vara hälsosamt att, om än på "armlängds avstånd", komma ihåg delar av den jag var under den där tiden. Om inte annat, så som någon referensram gentemot mig själv och min nuvarande del i livet - och då menar jag inte genom att känna tacksamhet eller att jag på något sätt "inte skall glömma bort min skuld" utan rätt och slätt fördi jag tror det kan vara gynnsamt att återuppleva vissa inslag i ens liv - inslag som kanske ligger till grund för en utfyllnad i en större helhet; nämligen det egna jaget.

För om inte annat, så kanske för att inse hur fantastiskt bra jag har det idag...(?)

:-)