Mina G2:or.
Jag har alltid genom livet gått in i saker till hundra procent. På gott och ont, vill jag dock påpeka, men likväl något jag anser vara en viss form för kvalitet. Jag har ju hur som helst överlevt hittills...
När det gällde fotbollen som barn och upp till ungdomsåren så var det allt eller inget. Där tog jag mig ända upp till distriktlagsnivå samt en liten bit till. Efter det blev det trummor i elva år (samt flytt till ett nytt land kallat Sverige!) tills min värld rasade och jag hängav mig till missbruket som slukade nästan tjugo år av hela mitt liv... (hur livet var där finns en längre bit bakåt i bloggen!).
Jag gick alla sträckor i "den banan" fullt ut och när det blev nog gick jag in för att tillfriskna och ta mig ur - också det till hundra raka procent! Jag är en jävel på att tillfriskna och har sedan runt sex år inte varit i närheten av något återfall - inte ens i närheten!
Under tiden jag lade bort mitt gamla liv och beteende, började jag träna stenhårt (lite smygstart dock på kåken...) allteftersom, och här är jag i dag...
...
Träning för mig är inget mindre än den ultimata friheten. Under på tok för många år har jag levt under tvång, det vill säga den kroppsliga som uppstår genom ett beroende. När åren där tar ut sin rätt, så går det som det så ofta gör; man änder upp på kåken - och träder då in i ytterligare tvång.
Cirkeln är oundviklig och i längden mycket skrämmande och måste bara brytas så fort det går. Nu gjorde jag det och till min allra största hjälp har jag använt mig av gymmet, dess kultur och i sig, en lite annan sorts "beroende."
I dag har jag svårt att se mig själv stå utanför detta miljö jag i många avseenden tillägnar mitt tillfrisknande. Gymmet och min tjej är de två stora "G2:orna" i mitt liv i dag!
Så de sista tio åren har jag gått från missbruk till fitness, en resa som varit förbannat rolig om jag får uttrycka mig så. I dag kan jag koncentrera mig fullt ut på mitt gymmande då jag har iordningställt de resterande delarna av mitt tidigare så brutna liv. Jag känner mig frisk, hel och framförallt delaktig numera och kan ägna tid åt att "pleia mig själv" och mina intressen.
Tyvärr är jag för gammal för att kunna ägna mig åt någon tävlingsform, men vad fan, det bryr mig inte precis ett dyft...
När det gällde fotbollen som barn och upp till ungdomsåren så var det allt eller inget. Där tog jag mig ända upp till distriktlagsnivå samt en liten bit till. Efter det blev det trummor i elva år (samt flytt till ett nytt land kallat Sverige!) tills min värld rasade och jag hängav mig till missbruket som slukade nästan tjugo år av hela mitt liv... (hur livet var där finns en längre bit bakåt i bloggen!).
Jag gick alla sträckor i "den banan" fullt ut och när det blev nog gick jag in för att tillfriskna och ta mig ur - också det till hundra raka procent! Jag är en jävel på att tillfriskna och har sedan runt sex år inte varit i närheten av något återfall - inte ens i närheten!
Under tiden jag lade bort mitt gamla liv och beteende, började jag träna stenhårt (lite smygstart dock på kåken...) allteftersom, och här är jag i dag...
...
Träning för mig är inget mindre än den ultimata friheten. Under på tok för många år har jag levt under tvång, det vill säga den kroppsliga som uppstår genom ett beroende. När åren där tar ut sin rätt, så går det som det så ofta gör; man änder upp på kåken - och träder då in i ytterligare tvång.
Cirkeln är oundviklig och i längden mycket skrämmande och måste bara brytas så fort det går. Nu gjorde jag det och till min allra största hjälp har jag använt mig av gymmet, dess kultur och i sig, en lite annan sorts "beroende."
I dag har jag svårt att se mig själv stå utanför detta miljö jag i många avseenden tillägnar mitt tillfrisknande. Gymmet och min tjej är de två stora "G2:orna" i mitt liv i dag!
Så de sista tio åren har jag gått från missbruk till fitness, en resa som varit förbannat rolig om jag får uttrycka mig så. I dag kan jag koncentrera mig fullt ut på mitt gymmande då jag har iordningställt de resterande delarna av mitt tidigare så brutna liv. Jag känner mig frisk, hel och framförallt delaktig numera och kan ägna tid åt att "pleia mig själv" och mina intressen.
Tyvärr är jag för gammal för att kunna ägna mig åt någon tävlingsform, men vad fan, det bryr mig inte precis ett dyft...
Kommentarer
Trackback
