I huvudet på KJELL

Ofta kommer jag på mig med att "babbla på obönhörligt", och visst är det så; det är ett jävla pladdrande!

Men för mig har det betydelse. Det tjänar ett syfte, som jag nyss beskrev - för mycket måste få komma ur mitt system...

Som jag ser det är det ett arbete i det tysta, i det stilla. Jag kan själv och på egna villkor långsamt gå genom de delar jag anser ligger till grund för det som hänt i mitt liv. Under tiden mår jag till och med bra i det och kanske framförallt, av det!

...

Traumatiska upplevelser har den egenskapen att de är högst individuella från person till person. Vi har alla vissa delar av oss - i oss - som på många olika sätt gör ont och kan vara svåra att hantera. Det finns inga "superhumans" som vi kanske skulle kunna önska att man var, utan vi är alla människor och får ont i själen på våra olika plan.

Jag väljer mitt sätt att handskas med dem - mina så kallade "demoner" (förr i tiden!) som jag brukade kalla dem i brist på egen insyn.

Jag liknar dem med cancer - och jag är min egen doktor i ämnet...

...

Ofrånkomligt växer vi i livet, så även jag och jag ser framåt hela tiden numera. Borta är dagarna då jag blundade för att glömma, sprang för att inte hinnas i kapp och ljög för att slippa möta den sanning jag alltid vetat om att fanns i min närhet, ända sedan mina barnaben bar mig runt i virvelvindliknande fasoner.

Åldern spelar naturligtvis stor roll i det här sammanhanget. Med tiden dämrar oftast de dimmor som lagt min värld i gömskan, fått mig att dunsta från min omgivning och ikläda mig masken jag strävat i åratal att få fjärnat.

Det har varit vanskligt, det går inte att lägga under stolen med, men när det så var dags att spricka ytan var det jag som dök upp och ingen annan. Det var mina lungor som fylldes med den mest behövande luft som funnits - och det var jag som började leva livet - åter - igen!

...

Men de illasittande lägena till trots genom åren, så har jag aldrig känt mig "på väg under" vid någon gång jag vill minnas. Det har aldrig stått som något alternativ, helt enkelt, bara ett tragiskt konstaterande att så här missgynnsamt har livet varit och jag har prydligt fått stå ut med det.
Jag ser allt som relativt - även min nyvunna energi och lust till livet, den som jag besitter idag. För det vore väl knappast rättvisa att endast "se med de ögonen" då jag befann mig i dalsänkan, heller?
Nej, för allting är faktiskt relativt. För det man har i handen nu idag kan ohyggligt fort försvinna runt nästa krön - eller till och med innan. Konceptet som sådant, är att aldrig ta någonting för givet.
Enkelt, kort och väldigt koncist: ta aldrig det du har för givet!
Det rymmer mycket i de orden om man tar sig lite tid och smakar på dem...