En skön version av disharmoni.
Poesi och kroppsbygge, missbruk och fitness... Varför inte gå i mot sina livets strömmar, bryta av de normer som styr och ställer ens livsbana på villkor långt utanför den egna kontrollen?
För det är just det ordet "kontroll" eller som i det här fallet; "utanför den egna kontrollen", som ibland (och har även så gjort i många år) stört mina rytmiska vågor. Den stereotypa förebilden har aldrig legat för mig och kommer inte heller göra det i någon framtid, heller...
För trots min utpräglade "grottmänniska hobby" som bedrivs i ett svettigt gym, så lever det oerhört stora känslor till poesi i mig. Jag lägger ner tid på att göra mina innersta tankar i bokform (på eget initiativ endast!) samtidigt som jag bryter av grenarna med ett högst idrottsligt intresse av att "spränga kroppen" med en träning som endast är ämnat att spränga gränser...
Jag gillar variationerna mellan de båda lägren. De skänker mig en balans jag svårligen skulle hittat hem till utan och viger stor tacksamhet till dem båda. Var och en tjänande ett syfte av sin egen natur.
Under årens gång, med allt de har haft mig att erbjuda, har det funnits med en inre talan - dialog - som lyst genom med sin andliga glans.
För det är just det ordet "kontroll" eller som i det här fallet; "utanför den egna kontrollen", som ibland (och har även så gjort i många år) stört mina rytmiska vågor. Den stereotypa förebilden har aldrig legat för mig och kommer inte heller göra det i någon framtid, heller...
För trots min utpräglade "grottmänniska hobby" som bedrivs i ett svettigt gym, så lever det oerhört stora känslor till poesi i mig. Jag lägger ner tid på att göra mina innersta tankar i bokform (på eget initiativ endast!) samtidigt som jag bryter av grenarna med ett högst idrottsligt intresse av att "spränga kroppen" med en träning som endast är ämnat att spränga gränser...
...
Jag gillar variationerna mellan de båda lägren. De skänker mig en balans jag svårligen skulle hittat hem till utan och viger stor tacksamhet till dem båda. Var och en tjänande ett syfte av sin egen natur.
Under årens gång, med allt de har haft mig att erbjuda, har det funnits med en inre talan - dialog - som lyst genom med sin andliga glans.
Mycket ligger nog nerbäddad i att för mycket har varit att stå ut med och att det skapat den sortens ventiler i mig. För om något så är det inget som kan mäta sig med poesins gränslösa marker av uttrycksformer knappast "known to man..."
...
Men jag är även medveten om hur dessa två kämpar - poesi och fitness - även står i starka kontraster till varandra och dagligen motverkar den andra genom var och en av de sina pass.
...
Men jag är även medveten om hur dessa två kämpar - poesi och fitness - även står i starka kontraster till varandra och dagligen motverkar den andra genom var och en av de sina pass.
Energierna som flöder i sina respektive områden, tär och sliter på sina sätt och utmanövrerar "sin motstndare". Och att inte då ge dem sina fulla potential som de hela tiden skriker efter, känns ibland aningen orättvist.
Men det är en skön version av "disharmoni" och jag spelar den varje dag med största glädje allt, i en och samma "min egen livets symfoni".
Men även om de tar ut varandra så ger det mig allt igenom tillräckligt med svängrum för att det skall kännas komfortabelt som inslag i mitt liv.
Jag har passerat de nivåerna där mina egna krav för jämnan måste stå sig på högsta möjliga kant. Jag har upplevd för mycket för att sätta sprätt på mina egna villkor på alldeles för tunna oväsentligheter.
Jag är trött på så mycket här i livet...
För mig står sig det enkla långt - det har varit så komplicerat innan!
...
Nej, det komplicerade i mitt liv i dag lägger jag på mina poetiska ådror. Där, i den världen öppnar sig utrymmen för de lite mer "andligt komplexa relationerna" som lyser så starkt överallt och, skulle jag tro - genomsyrar där mina annars så slentrianmässiga "lättvindiga syn på livet". Men det är helt upp till enbart mig, som tur är och framtills motsatsen är bevisat, sitter jag lugnt och stilla " on the slow train into eternity..."
:-)
Men det är en skön version av "disharmoni" och jag spelar den varje dag med största glädje allt, i en och samma "min egen livets symfoni".
Men även om de tar ut varandra så ger det mig allt igenom tillräckligt med svängrum för att det skall kännas komfortabelt som inslag i mitt liv.
Jag har passerat de nivåerna där mina egna krav för jämnan måste stå sig på högsta möjliga kant. Jag har upplevd för mycket för att sätta sprätt på mina egna villkor på alldeles för tunna oväsentligheter.
Jag är trött på så mycket här i livet...
För mig står sig det enkla långt - det har varit så komplicerat innan!
...
Nej, det komplicerade i mitt liv i dag lägger jag på mina poetiska ådror. Där, i den världen öppnar sig utrymmen för de lite mer "andligt komplexa relationerna" som lyser så starkt överallt och, skulle jag tro - genomsyrar där mina annars så slentrianmässiga "lättvindiga syn på livet". Men det är helt upp till enbart mig, som tur är och framtills motsatsen är bevisat, sitter jag lugnt och stilla " on the slow train into eternity..."
:-)
Kommentarer
Trackback
