I huvudet på KJELL

Men att sedan tala om "vinnare och förlorare" tycker jag gränser mot det smaklösa.

Påståendet sätter upp barriärer i en värld som inte behöver flera sådana, det skapar ett missnöje bland människor som befinner sig "långt från land" och behöver allt det stöd som kan finnas till hands. Och att detta sägs bland mina vänner inom NA där jag bor, gör inte att jag på något sätt står närmare denna krets än jag någonsin gjort förut...(Nu är jag inte med i NA och det har absolut ingen anknytning till den här lilla storyn!)

...

Faktum är, att jag respekterar mer än förmodligen något annat den gemenskapen NA står för och visar upp världen över. Ofattbara skador skulle förekommit och liv skulle förkommit om de inte funnits, så jag står väldigt delad inför dem.

I princip allt det som sägs inom kretsen kan jag bara hålla med om, ty det grundar sig mot "rent och sunt bondevett", sunt jävla förnuft som inskolas i så gott som varje barn i våran del av världen...

Det håller inte för mig att det ovan nämnda påståendet kommer från människor som absolut har fog för att yttra detta, då de står mot den egna känslan att kanske känna sig "som en förlorare" när ens botten har nått och man sitter där nerdrogad, med "knäckt rygg" och kanske i en fängelsecell. Det budskapet står jag inte bakom även om jag begriper försöket på att få det att framstå som den rationella tanken den är ämnad att vara. Som metafor duger den i alla väder, men inte som i det här fallet, mer som en sorts filosofi.

...

Jag har själv åkt karusellen med alla dalsänkor och kammar och åsar. Idag står jag starkare än någonsin efter över sex år med distans mellan "då och nu", men känner mig likafullt oförstående till att jag skulle vara en vinnare, av den grund?

För mig har retoriken gått amok inom denna - fortfarande - underbara organisation kallad NA. Men det är just detta; retoriken deras, som ger mig sina frånstötande läten.

Det finns inget personligt med det och det saknar jag och det var det som fick mig att ta den avstånden jag gjorde - och istället gick min egen väg - och lyckades, ändå.

Och där kom det nyckelordet jag burit med mig en tid nu; Lyckades! Jag har alltså inte blivit en vinnare på något sätt och vis, utan jag lyckades ändra mitt liv till det bättre - FÖR MIG!

...

Så jag störs lite av påståenden som "vinnare och förlorare" även om de är menade i all välmening och försöker lyfta fram en sporre till att få en annan behövande människa att se en skillnad, en avgörande skillnad, till och med.

Men det slutar inte där. Gjorde det det, vore inte "skadeyttrandet" så utpräglat som det ju blir när människor som står vid dörren för att genomgå den mest radikala förändringen av sitt liv, när vi är som svagast inför oss själva och resten av världen och mer mottagliga än någonsin. Därför är det min avstånd förmodligen alltid vill komma att bestå. Men oansätt skulle jag utan eftertanke rekommendera NA till en behövande medmänniska - lätt!

...

Men det handlar inte om något "nedsatt människosyn", utan om ett felaktigt val av uttryck, tycker jag, för människorna i fråga menar inget ont med det. Om inget annat så får jag mina farhågor bekräftade (om JAG får uttrycka MIG så?) att det är inte till största gagn att "fastna" i vissa mönster under för lång tid. Nu spelar det ingen roll att det här stycket grundar sig i just NA. Det gäller allt här i livet, precis allting.

Och för mig är det att lyckas att gå vidare i livet, främst på det inre planet men även på det yttre. Men att se på mig själv tillhörande "ett vinnande lag" och på mina medmänniskor som fortfarande strävar för sina liv i missbruket som "det förlorande" klingar i mina öron jävligt orent och gränser till absurt....