Vi är den vi är för att vi gjort det vi gjort.
Utan att behöva förlora min "essentiella kärna" av personligheten, var jag tvungen att ändra mig med dramatiska mått. Det var aldrig någon hemlighet, inget jag lade skjul på heller att inte vilja göra, utan det var en av de mest självklara bitarna när det handlade om att ändra mitt beteende.
Så mycket hänger ihop med varandra när det kommer till vad som gör en människa till en människa. Det är så många trådar som utgör ett nät så om man förändrar knutarna lite, ändrar storleken på rutorna eller formen på dessa, så är nätat oansätt bestående i sin funktion, bara att det inte helt ser likadant ut...
Precis samma sak gällde för mig när jag ruttnade på den jag var och vart jag var. Jag behövde förändra mig som människa - inte från människa. Människa var jag, har jag alltid varit, men på de premisserna jag levde i och ikring var det inte mycket männskligt att tala om, ärligt talat!
...
Det borde vara en smal sak "att inte vilja vara i svängen". Som människor har vi ju ögon att se med och känslor att känna med, eller hur?! Men lika förbannat finns det så oändligt många i det och rekryteringen vill ingen ända ta. Ett fantastiskt scenario egentligen, och går inte att förstå. Eller gör det det??
Jag har försökt nu i efterhand att "gå igenom" några varför och hur`n men det är svårt. Vi är alla individer och det är det som gör det så svårt... Vi måste alla uppleva våra misstag.
För det är inte självskrivet att det behöver ligga någon form av misär i botten (även om det till större delen gör det!) utan det håller långt att man har en lite vidsträckt ungdomlig nyfikenhet och fantasi för att hamna "på kanten..."
Men jag nöjer mig med mig själv och det jag har varit genom vad gäller det här och tänker inte bege mig in andra människors öden. Jag ser min egen väg som "en klassisk delgivning" om hur livet kan arta sig och njuter i stora drag ut ifrån det. Det räcker alltså för mig...
För mina erfarenheter är för mig att tolka, för mig att handha som mina egna. Och nu är det väl även så, att det vore omöjligt för mig att vara någon annan än den jag är om inte mina "svarta år" funnits, om inte jag gått genom det jag gjort?
Tanken är förstås lockande att bege mig in i, men till vilken nytta? Som jag ser det står sådan aktivitet enbart som ballast och ytterligare bekymmersamheter, ty inga svar går att hämta. Och, skulle det gå att hitta några svar så återstår det enkla faktum att ingenting går att göra åt det, i allafall.
...
Vi är den vi är för att vi gjort det vi gjort. Det är en väldigt enkel, kanske inte precis levnadsregel men i allafall ett sätt att se på livet, tycker jag. Att tillföra ytterligare komplikationer i ett spårigt och "insnärvat" leverne ser jag som högst opassande och lönlöst. För mitt vidkommande handlar det numera om "den gyllene enkelheten", som att välja dagen att färdas på vattnet då sjön ligger lugn, stilla och blänker under den blåaste av himlar. Jag väljer alltså bort det stormfulla alternativet!
"Been there, done that - came back!"
Kommentarer
Trackback
