En liten tanke kring morgonen...
Det är någonting speciellt med morgnarna. Nu har ju alla tider på dygnet sin egen betonade charm, det är inte det, men för min del ligger morgonen mig varmast om hjärtat. Jag har sagt det förr och kan gärna upprepa det; det är morgonen jag gillar bäst!
Det finns flertalet anledningar till det och jag tänker inte gå genom var och en här och nu, utan jag tänkte dela med mig av dagens "lilla happening".
Uppe med tuppen så klart, närmre bestämt halv sex och det första som sker är att lägenheten fylls av ljudet av en puttrande kaffekokare. Det är ett lugnande besked i ljudväg som jag sätter stor pris på - ljudet alltså. På något sätt är det med och väcker dagen med sitt stilla, lite subtila väsande... inte högt och inte heller lågt.
Sedan blir det ett trött zappande framför text-tv`n medan jag sväljer lite aminosyror, fettförbrännare och den lilla keto-kapseln. Träningskläderna är redan på och det blir strax dags att sätta på mig skorna och bege mig ut i den fria, aningen styva friska luften för att tillryggalägga den halva milen på ungefär timmen.
...
Det är ganska häftigt att vara i stånd till att forma sin egen kropp. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande äger fysiken till det, viljan och motivationen till att utvecklas rent kroppsligt genom träning.
Det är därför jag håller på också! Det är därför jag lägger ner så relativt mycket tid på stigar, landsvägar och gymmet; för att jag är tacksam över att jag fortfarande kan...
Det skänker mig även frid i både kropp och sinnen att vara i stånd till att använda min lekamen på det sättet som jag faktiskt älskar att göra. Och återigen, för att jag äntligen tagit mig ur mitt gamla - då vill jag ta mycket väl vara på det nya!
...
En annan sak som slettes inte skall underskattas i sammanhanget, är att genom att ha missbrukat just kroppen i så många år, känns det också lite som en skuld jag har gentemot mig själv. Det behöver inte vara stort långsökt för att hitta en säker koppling mellan dessa leden, tycker jag - men säkert inte like självklart att inse för den "icke invigda" människan.
Men "skulden" jag talar om ligger inte på det emotionella, det känslomässiga planet som så ofta görs i de kretsar med den bakgrund jag bär på. Nej, min "skuld" i sammanhanget vilar helt och hållet på mitt fysiska plan och jag ämnar betala tillbaka till mig själv framöver nu.
Det är ett måste, för min del. Om det är någonting i mitt liv - det som varit, för stunden är eller som kommer att bli - så är det just välmående i den sunda kroppen.
Skall jag må bra i själen måste jag må bra i kroppen! Och det är den ordningsföljden som gäller! Allting annat är livet för litet för, numera.
Och inte bara det; det ena ger det andra i sinom tur, i allafall...
...
(En liten tanke just kring den här morgonen...)
:-)
Det finns flertalet anledningar till det och jag tänker inte gå genom var och en här och nu, utan jag tänkte dela med mig av dagens "lilla happening".
Uppe med tuppen så klart, närmre bestämt halv sex och det första som sker är att lägenheten fylls av ljudet av en puttrande kaffekokare. Det är ett lugnande besked i ljudväg som jag sätter stor pris på - ljudet alltså. På något sätt är det med och väcker dagen med sitt stilla, lite subtila väsande... inte högt och inte heller lågt.
Sedan blir det ett trött zappande framför text-tv`n medan jag sväljer lite aminosyror, fettförbrännare och den lilla keto-kapseln. Träningskläderna är redan på och det blir strax dags att sätta på mig skorna och bege mig ut i den fria, aningen styva friska luften för att tillryggalägga den halva milen på ungefär timmen.
...
Det är ganska häftigt att vara i stånd till att forma sin egen kropp. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande äger fysiken till det, viljan och motivationen till att utvecklas rent kroppsligt genom träning.
Det är därför jag håller på också! Det är därför jag lägger ner så relativt mycket tid på stigar, landsvägar och gymmet; för att jag är tacksam över att jag fortfarande kan...
Det skänker mig även frid i både kropp och sinnen att vara i stånd till att använda min lekamen på det sättet som jag faktiskt älskar att göra. Och återigen, för att jag äntligen tagit mig ur mitt gamla - då vill jag ta mycket väl vara på det nya!
...
En annan sak som slettes inte skall underskattas i sammanhanget, är att genom att ha missbrukat just kroppen i så många år, känns det också lite som en skuld jag har gentemot mig själv. Det behöver inte vara stort långsökt för att hitta en säker koppling mellan dessa leden, tycker jag - men säkert inte like självklart att inse för den "icke invigda" människan.
Men "skulden" jag talar om ligger inte på det emotionella, det känslomässiga planet som så ofta görs i de kretsar med den bakgrund jag bär på. Nej, min "skuld" i sammanhanget vilar helt och hållet på mitt fysiska plan och jag ämnar betala tillbaka till mig själv framöver nu.
Det är ett måste, för min del. Om det är någonting i mitt liv - det som varit, för stunden är eller som kommer att bli - så är det just välmående i den sunda kroppen.
Skall jag må bra i själen måste jag må bra i kroppen! Och det är den ordningsföljden som gäller! Allting annat är livet för litet för, numera.
Och inte bara det; det ena ger det andra i sinom tur, i allafall...
...
(En liten tanke just kring den här morgonen...)
:-)
Kommentarer
Trackback
