I huvudet på KJELL

När jag ser till mig själv så klarar jag inte se det perspektivet som mina kamrater ser, de som gått genom det samma "nålsöga" som jag gjort. Jag är naturligtvis helt på det rena med att vi alla har högst olika uppfattningar av både livet och oss själva i det. Men jag tror inte att vare sig jag eller någon annan skall ha genomgått "någonting värre än någon annan!" Och det är just där - i den tron - jag sitter så fast i min övertygelse - och som i sin tur gör det så obegripligt för mig när jag ser hur "vissa gemenskaper" tar till sig nya ansikten varje dag...
Jag är samtidigt oerhört kluven i frågan då jag är övertygad åt båda hållen om huruvida de är av godo eller ej.
För jag tror, liksom är fallet för min egen del, att många av oss som återigen funnit vägen tillbaka till livet, klarar detta på helt egna villkor utan att ta det stöd som i de lägena erbjuds i överflöd!
Men det är självfallet en genomgripande svår och komplex fråga där insatsen hela tiden är människors liv, leverne, familj etc etc. Därför går det inte att blunda för dem, gemenskaperna, alltså.
...
Men jag kommer ändå inte ifrån min uppfattning om att det finns ett ganska högt pris att betala för hängivenheten. För det ligger krav dolda i detta system som jag utan vidare väljer att kalla det. En underliggande kraft som nog är starkare än vad som förmodligen - enligt mig! - är "hälsosamt. Mina teorier om ämnet är på det renaste en omöjlighet att resa bevisning mot utan vilar på ren intuition och känsla.
Den har fått mig hit i dag, så varför inte? För likväl som andras övertygelse är av rätta så är jag lika ståndsmässig säker på min egen!
"Lost in translations", ett begrepp jag ser som funktionellt inom ramen för mitt tycke i ämnet, är mycket likt en fälla. Istället för en sund och hälsosam "översättning av livets sidor", en guide, ett stöd ur mörkrets kvalor ser jag en "fångstteknik" för organisationer, grupper, föreningar - gemenskaper - allt i ett syfte att rekrytera för att få till stånd att föra sin egen sak framåt.
Nu behöver inte detta vara av något ondo - långt ifrån, men som jag ser det och utifrån mitt hjärta, så finner jag det inte så värst långt ifrån ett utnyttjande.
Stegen är inte många, eller resan lång mellan de två lägren som förvisso skiljer sig markant från sina respektive syften. Men enligt mig ser jag en "betingad frihet", en inskränkt världsbild och varför inte jag tagit min många gånger erbjudna del i det hela är just det; "det dolda tvånget...!"
...
Mina argument skulle blivit söndersänket, sönderskjutna, bombarderat till oigenkännlighet om de yttrades inom vissa kretsar, jag är medveten om det så därför gör jag inga ansträngningar om att ge dem luft vid tillfällena. Jag är inte ute efter annat än att bejaka mitt eget och de mina. Den resterande skaran låter jag vara som de själva bestämmer - även om ordet "bestämmer" tillhör det vokabulär som klingar så falskt i mina öron.
Jag vägrar tro att det finns något "självbestämmande" inom "sekterismens ramar" oansätt bakom vilka tecken, eller loggar de väljer att ställa sig. Principen är den obrutna samma! Allt i ett ända syfte att föra sin sak framåt med vilka medel som står till hands...
Mitt eget ända sådana (behov) är att föra mig själv framåt (och mina kära)! Men igen; vem är inte det?
Profeterna dog för länge sen...
"I`m sorry, but it`s just not my melody!"

:-)