I huvudet på KJELL

Det får mig att inse hur rätt jag gjorde för en gång skull i livet, då jag lämnade - något jag kan ta med mig vidare och sedan visa upp (förhoppningsvis) i någon mot mig drivande framtid. På många sätt tycker jag jag är värt det, fast på andra sätt tycker jag samtidigt inte det heller. Jag är lite kluven, men konstigt vore det nog annars.

...

Det värsta är nog vill jag tro, att jag är så klarseende i det när blickar bakåt i mig själv. Jag har minnesbilder som bär spår av klaraste kvalitet och de tydligaste uppenbarelser om vad som har skett. Mina ända försök att fly från dem, är att jag kan vika mitt medvetande, min blick neråt då vi möts (dessa minnena) men jag sitter likväl tillbaka med den renaste känsla av att händelserna verkligen har ägt rum. (som om det var i går...)

Men nu lever inte jag i någon tvetydig drömvärld där jag kastas mellan de olika skeenden, där jag ena dagen vill rymma för mitt liv (från mitt liv) och å andra dagen stanna kvar i någon beundrande tanke som fastnat bakåt i min tid. Det vore väl konstigt menar jag, ty det ligger inte för min persona, så att säga - och ingen är nog gladare än jag för det... Men att låta mig bevandra, bemöta de sidor av mig själv som skrämmer mig i dag för den människa jag varit, är säkerligen ett hälsosamt tilltag även om jag känner mig aningen nedslagen då det kommer för mig.

Men men, jag är inte  - eller var inte bättre än så!

...

Jag skulle nog också, i likhet med så många andra som tillbringat tid i svängen, varit död och sannolikt fler gånger om. I livet kan man - och måste man nog - räkna med en viss portion tur. Jag tror det gäller alla, precis som det också bör innehålla "a certain amount of humor!".

Man kommer en bit med ett gott skratt, det är en sak vi nog kan enas om de flesta av oss. Så varför inte då inta ett annat tillmötesgångsätt på de svårare sidor av våra liv? De är ju här för att stanna i allafall, så när den eventuella chocken, sorgen, bedrövelsen ja - eller skammen eller skulden eller vad det nu måtte vara har lagt sig under tiden begravning av den strålande smärtrika upplevelsen, ja då ser jag inget hinder i att vagga in det i ett leendets skimmer.

Om man klarar av det då, vill säga, så ser jag fördelar i detta som kan göra stegen vidare i livet betydligt lättare och enklare. Att gräva ner sig ger ju inte upphov till några större framsteg uppåt, eller hur! Och att gräva ner mig (nu talar jag för egen del enbart) för saker och ting som idag bär spår av gammalt damm efter åratal i historieböckerna ligger överhuvudtaget inte för mig. Nej, det som har hänt har hänt, för när det kommer till kritan, så är inte det viktigaste var man har varit utan vart man är på väg!