Drömmar.
Jag tror mycket på människor och deras drömmar. Det kan aldrig underskattas det drömmen riktas mot, oansätt hur vitt svängande och "flying high" den måtte låta eller verka vara. För om människor håller sig inom sina ramar (vilka enbart begränsas genom fantasin!) kan vad som helst komma åstadkommas i dess väg...
...
Jag har också varit fylld av drömmar och färdats i hög fart i min jakt efter att uppnå dem. För hög fart också, till och med, vilket resulterade i det som numera omfamnar den historia jag bär på. Jag har sätt "the downside of it" - men även den andra, mer ljusa delen. Jag lever i den just nu...
För när allt kastades omkull och jag slogs till marken fick jag börja om. Det blev till min lycka i livet och jag tilläts att återigen drömma.
Jag drömde till syvende och sist enbart om ett drogfritt liv och om att kunna fortsätta mitt liv därifrån. Vad som sedan skulle följa på detta, hade jag inte kunnat föreställa mig dengång.
...
Jag har också varit fylld av drömmar och färdats i hög fart i min jakt efter att uppnå dem. För hög fart också, till och med, vilket resulterade i det som numera omfamnar den historia jag bär på. Jag har sätt "the downside of it" - men även den andra, mer ljusa delen. Jag lever i den just nu...
För när allt kastades omkull och jag slogs till marken fick jag börja om. Det blev till min lycka i livet och jag tilläts att återigen drömma.
Jag drömde till syvende och sist enbart om ett drogfritt liv och om att kunna fortsätta mitt liv därifrån. Vad som sedan skulle följa på detta, hade jag inte kunnat föreställa mig dengång.
Bilden jag bär är lite i stil med att bli svept i väg av en gigantisk tidvattensvåg in mot okända länders landskap... (tänk att ett "vanligt liv" blivit ett okänd land...? tanken är svindlande!)
Vad jag förmodar, så har folk flest svårt att helt greppa misärens djup för den som anfattat missbruket som livsstil. Allting annat satt åt sidan, så där drömmar borde funnits ekar det tomt och klanglöst, mörkt och kallt om vartannat och bara det bidrar sedermera till ytterligare mörker och frusna drömmar... Spiralen är oändlig och spikrak linje neråt...
...
Men för min del, som varit där - höll jag någonstans inom mig kvar en liten kärna av drömvävnad. Jag hade sen länge slagit bort ur mitt medvetande mina normer mot "den vanliga världen och människan", men närde ändå en liten dröm om att en dag få slippa drogernas makt över mig.
Det försiggick i det tysta till en början. Jag sade sällan eller aldrig mina innersta förhoppningar om att en dag lämna detta förkastliga miljö bakom mig och engång för alla träda ut för att sedan aldrig mer titta mig bakåt. Men drömmen levde i mig och till slut fann den sin väg upp och ut genom mig och här sitter jag idag; fylld med drömmar igen! Visst är väl livet fantastiskt!
...
Men hur mycket skall jag våga drömma, och vad går gränsen, om jag säger så?
Det är ju en relativt ny situation för en "sånn som jag" - och då menar jag inte i någon nedlåtande mening - trots den åldern jag innehar.
För det spelar ingen roll när man varit en viss tid utanför ett system (ett fungerande system) så känns det avigt och ovant när man väl träder in igen. Inte olikt när man äntligen klippt av sig sitt långa rufsiga hår så känns ändå den nya, väldreserade frisyren obekväm, hur snyggt det än måtte vara!
Naturligtvis spelar det in flera faktorer i den bilden jag tar i här. Självförtroendet är väl kanske den jag känner mest av. Att våga! Två ord som skiljer sig markant för mig om jag ser till två olika tidpunkter i mitt liv.
För som människa har jag bevägt mig inom två färgskalor (i grova drag!); svart, samt vitt.
...
Det jag gör är, att ta det stegvis, väldigt lugnt och med en subtil metodik som i drag sköter sig självt. Ju mer tid jag låter falla mellan mitt gamla och nya jag, ju stadigare och allt säkrare finner jag min plats. Det sämsta som kan göras är att hasta fram. Man behöver inte vara någon hjärnkirurg för att förstå saken, utan bara försöka leva och frodas som vilken normal Svensson som helst. Egentligen är det a piece of cake...
Och eftersom tiden står vid min sida så kommer småningom drömmarna tillbaka och försiktigt kanckar på min dörr...
Kommentarer
Trackback
