Inte en chans att begripa.
Att förändringen är ett stående faktum när man lägger ner drogerna är nog ingen världsnyhet. Men den har olika sidor - förändringen, och den syns inte på samma sätt hos de medmänniskor som det man ser själv. På gott och ont detta kanske, men likafullt en stor del sanning.
För det finns alltid fler sidor av en och samma sanning beroende på hur och vart man uppfattar den ifrån. Precis som myntets två olika sidor så skall man aldrig tappa bort insikten av att dessa två sidors uttryck skiljer sig markant från vartifrån man beskådar dem...
Det är nu det blir lite mer komplicerat än vanligt, för vi människor är så fantastiskt komplexa som individer och på många (och kanske alla) sätt kräver att få ha en egen syn på vilja och bland annat uppfattning. Vi är ju fria människor - och återigen; på både gott och ont...
...
Den bild av en verklighet jag uppfattar behöver absolut inte stå sig som renodlad mot någon annas som "ser det samma som jag."
Det är inte alls säkert att en vacker och varm sommardag sprider lika mycket värme och glädje kring min väns liv, som den kanske gör i mitt ( eller för den delen vice versa!) - för stunden, hur som helst.
Det är alldeles för lätt att glömma tänka i djupet, skikten vi bär i oss och att där liknar vi ingen annans. För om jag finner dagen lugn och rogivande och havandes all tid i världen till att åtnjuta solens strålar i full vigör längs en avslappnande strand, betyder inte det att alla mina medmänniskor upplever dagen som jag gör.
Det bakomliggande äger större kraft än vad som syns på den utsida vi serverar världen, inte alltid lika lätt att komma ihåg...
...
Att förstå ett ord som respekt tror jag inte vi människor egentligen är ämnade för. Inte i sin helhet, iallafall. Vi kan alltid försöka genom att ge oss själva och vår omgivning de tydligaste tecknen vi är kapabla till, men vi vill aldrig lyckas fullt ut. Där vi brister i vår tro kring ämnet ser vi kanske inte ens, eller märker vi inte ens fallet vi befinner oss mitt inuti, utan fortsätter vår färd i blindo - i godan tro. Vi står även utanför kapabiliteten att kunna begripa helheten...
Det är märkligt egentligen, hur vi aldrig kan tyckas komma till sams med varandra, hur vi ideligen vägrar ge släpp på vår egen uppfattnig och inte kan inse att skillnader är den enda sanning vi behöver känna till?
Det är förbryllande hur vi alltid tycks vilja göra allting så svårt för oss själva - för varandra, som möjligt och tycks föredra lögnen framför sanningen, nästan alla dagar i veckan...
För om vi tar bort lögnen (med modifikationer) ur vardagens människor, så tror jag det skulle bli en allt större tomhet inom oss, än vad vi vore medvetna om.
För vi bombarderas, insnärjas och utfodras med lögnaktigheter, modifierade sanningar, blekljus och medvetna vilseledanden var och varannan dag till den grad att det även måste påverka oss ner till den enkla lilla människan på gatan.
Frågan är vad det monstruösa informationsflödet som ständigt översvämmar våra liv egentligen gör med oss och våra värderingar i det långa loppet? Det är inte lika lätt alltid - skulle jag tro - att bevara den inre oskuldsfullhet som funnits någongång.
Jag tycker det finns anledning att vara mer på sin vakt än någonsin - och det på väldigt väldigt mycket!
...
Den bild av en verklighet jag uppfattar behöver absolut inte stå sig som renodlad mot någon annas som "ser det samma som jag."
Det är inte alls säkert att en vacker och varm sommardag sprider lika mycket värme och glädje kring min väns liv, som den kanske gör i mitt ( eller för den delen vice versa!) - för stunden, hur som helst.
Det är alldeles för lätt att glömma tänka i djupet, skikten vi bär i oss och att där liknar vi ingen annans. För om jag finner dagen lugn och rogivande och havandes all tid i världen till att åtnjuta solens strålar i full vigör längs en avslappnande strand, betyder inte det att alla mina medmänniskor upplever dagen som jag gör.
Det bakomliggande äger större kraft än vad som syns på den utsida vi serverar världen, inte alltid lika lätt att komma ihåg...
...
Att förstå ett ord som respekt tror jag inte vi människor egentligen är ämnade för. Inte i sin helhet, iallafall. Vi kan alltid försöka genom att ge oss själva och vår omgivning de tydligaste tecknen vi är kapabla till, men vi vill aldrig lyckas fullt ut. Där vi brister i vår tro kring ämnet ser vi kanske inte ens, eller märker vi inte ens fallet vi befinner oss mitt inuti, utan fortsätter vår färd i blindo - i godan tro. Vi står även utanför kapabiliteten att kunna begripa helheten...
Det är märkligt egentligen, hur vi aldrig kan tyckas komma till sams med varandra, hur vi ideligen vägrar ge släpp på vår egen uppfattnig och inte kan inse att skillnader är den enda sanning vi behöver känna till?
Det är förbryllande hur vi alltid tycks vilja göra allting så svårt för oss själva - för varandra, som möjligt och tycks föredra lögnen framför sanningen, nästan alla dagar i veckan...
För om vi tar bort lögnen (med modifikationer) ur vardagens människor, så tror jag det skulle bli en allt större tomhet inom oss, än vad vi vore medvetna om.
För vi bombarderas, insnärjas och utfodras med lögnaktigheter, modifierade sanningar, blekljus och medvetna vilseledanden var och varannan dag till den grad att det även måste påverka oss ner till den enkla lilla människan på gatan.
Frågan är vad det monstruösa informationsflödet som ständigt översvämmar våra liv egentligen gör med oss och våra värderingar i det långa loppet? Det är inte lika lätt alltid - skulle jag tro - att bevara den inre oskuldsfullhet som funnits någongång.
Jag tycker det finns anledning att vara mer på sin vakt än någonsin - och det på väldigt väldigt mycket!
Kommentarer
Trackback
