Missbruk till varje pris.
Jag märker ofta hur jag skiljer mig från mina vänner i stora drag. Det liv jag levt och de erfarenheter jag fått gifter sig inte alltid så lätt med deras - mina vänners, alltså.
Så vi kompromissar, vill jag gissa på att vi gör. Kanske inte helt medvetet alltid och förmodligen inte helt "rättmätigt" mot varandra heller, för den delen, men det fungerar mycket bra.
Jag kommer på mig själv emellanåt, hur jag "granskar" dem ibland. Inte med "onda ögat" utan mer av ren nyfikenhet vill jag mena...
Men det kanske inte är hela sanningen.
Det dricks rätt bra i vissa läger i min omnejd och egentligen är jag lite orolig för vissa. Inte den orokänslan som ligger och gnager i en, men den mer medmänskliga sorten, den som gör att man bryr sig. Väl vetande om att jag ingenting kan (eller vill, för den delen!) göra för att hejda deras supande - på många och säkert de flesta sätten behöver dessa individer lära av sina egna misstag. Det är en rätt jag anser att vi alla har; att göra våra egna misstag - och förhoppningsvis lära av dem.
Men att det är svårt, ja se det kan jag en hel del om!
...
Jag har själv vandrat den vägen och vill inte vara den sista att göra så heller, eller för den delen den sista att ta mig ur det berömda snurrande hjulet.
Alla i min omgivning, i alla fall min omedelbara sådana, vet om min bakgrund och var jag kommer ifrån för miljö. Alla kanske inte känner till de mer ingående detaljerna kring det liv jag levt för ett antal år sedan, men det behövs inte heller. Det viktiga tycker jag, är att vi vet var vi har varandra, som vänner gör.
Och här blir jag en aning kluven, lite villrådig kanske jag kunde säga. För om nu de vet om varför jag inte dricker och anser att jag har fulla skäl för att inte göra så, vore det väl rent ut sagt korkat att, framför mina ögon hålla på så osminkat som det de de facto gör? Som jag kan se det ibland gränser det till ett beteende jag inte ens vill klä med ord... men förbannat respektlöst, kan vara en antydning av något slag!
Vi har haft långa samtal om allt möjligt i och ikring missbruk (främst mitt eget) och kommit fram till att vi alla står på samma linje; missbruk är ett fanstyg, no matter what!
Men likförbannat känns det som att någon av oss står med huvudet djupt nerstucket i sanden - och det är fanimig inte mitt!
Men det är klart, nu råkar ju jag känna till hur det försiggår med missbruk. Det spelar ju ingen roll; missbruk till varje pris...
...
Fast någon profet i ämnet tänker jag då inte vara. Det får stå för andra att vara!
Så vi kompromissar, vill jag gissa på att vi gör. Kanske inte helt medvetet alltid och förmodligen inte helt "rättmätigt" mot varandra heller, för den delen, men det fungerar mycket bra.
Jag kommer på mig själv emellanåt, hur jag "granskar" dem ibland. Inte med "onda ögat" utan mer av ren nyfikenhet vill jag mena...
Men det kanske inte är hela sanningen.
Det dricks rätt bra i vissa läger i min omnejd och egentligen är jag lite orolig för vissa. Inte den orokänslan som ligger och gnager i en, men den mer medmänskliga sorten, den som gör att man bryr sig. Väl vetande om att jag ingenting kan (eller vill, för den delen!) göra för att hejda deras supande - på många och säkert de flesta sätten behöver dessa individer lära av sina egna misstag. Det är en rätt jag anser att vi alla har; att göra våra egna misstag - och förhoppningsvis lära av dem.
Men att det är svårt, ja se det kan jag en hel del om!
...
Jag har själv vandrat den vägen och vill inte vara den sista att göra så heller, eller för den delen den sista att ta mig ur det berömda snurrande hjulet.
Alla i min omgivning, i alla fall min omedelbara sådana, vet om min bakgrund och var jag kommer ifrån för miljö. Alla kanske inte känner till de mer ingående detaljerna kring det liv jag levt för ett antal år sedan, men det behövs inte heller. Det viktiga tycker jag, är att vi vet var vi har varandra, som vänner gör.
Och här blir jag en aning kluven, lite villrådig kanske jag kunde säga. För om nu de vet om varför jag inte dricker och anser att jag har fulla skäl för att inte göra så, vore det väl rent ut sagt korkat att, framför mina ögon hålla på så osminkat som det de de facto gör? Som jag kan se det ibland gränser det till ett beteende jag inte ens vill klä med ord... men förbannat respektlöst, kan vara en antydning av något slag!
Vi har haft långa samtal om allt möjligt i och ikring missbruk (främst mitt eget) och kommit fram till att vi alla står på samma linje; missbruk är ett fanstyg, no matter what!
Men likförbannat känns det som att någon av oss står med huvudet djupt nerstucket i sanden - och det är fanimig inte mitt!
Men det är klart, nu råkar ju jag känna till hur det försiggår med missbruk. Det spelar ju ingen roll; missbruk till varje pris...
...
Fast någon profet i ämnet tänker jag då inte vara. Det får stå för andra att vara!
Kommentarer
Trackback
