Barn av vår tid.
Är jag en människa utan mål? Vart är jag egentligen på väg och måste jag vara på väg någonstans, överhuvudtaget? Kan jag vara lycklig där jag är i dag, eller måste jag utvidga mina vyer...?
Borde jag vara stressad?
Det här är inget jag på något sätt bär runt i tankarna ofta, inget som jag "plågas av" utan kan börja fundera över lite då och då.
Borde jag vara stressad?
Det här är inget jag på något sätt bär runt i tankarna ofta, inget som jag "plågas av" utan kan börja fundera över lite då och då.
Min gissning är, att vi alla förmodligen kan drabbas av existentiella frågor - utan svar. Förmodligen lite av livets alla hemligheter (de vi kan komma att rå på, i frågväg!)
Lika vilseledd som jag mellan varven kan tänkas känna mig i dessa labyrinter av obesvarade farhågor, lika säker i min sak kan jag bli av att det är av godo - det att inte veta någonting med säkerhet. Det ville nog varit lite mindre av en utmaning om vi alla gick runt med facit i hand utan att kunde eggas av den kittlande lockelse av oförställd nyfikenhet...
Förvisso kan jag tänka mig ett stadie "lite längre fram" i min kunskaps-sfär inom min egen värld, men likafullt inte alls. Att vara "en okunnig liten människa" gör att man även ställs under rimligt tvivel som följd, och alltså tillåts vara "mer mänsklig..."
...
Men inte alltid är det lika lätt att övervinnas av sin hjälplöshet i dagens värld (eller andra tidevarvs världar, för den delen). För i tanken är vi inte längre kommen än våra förfäder. Kanske inte lika lätt för alla att inse!
Speciellt inte i dagens "galna värld" där allt går så alldeles för fort, åt helvetet för snabbt för att vi kan ha den minsta möjlighet att hinna med oss själva.
Som jag ser det, är det ingen konst att försvinna i mängden, bli den ansiktslösa, den obetydliga, bleka.
Jag har för mig - utan att egentligen kunna backa upp teorin - att samhället blivit så gediget att vi missar förfärligt många väsentligheter i våra liv. Den världen vi har byggd upp och lever i, är ohyggligt dåligt anpassad för oss människor. Att låta förklara det står sig inte lätt men ryms i känslan jag har om att mycket är fel med dagens mänskliga värld.
Lika vilseledd som jag mellan varven kan tänkas känna mig i dessa labyrinter av obesvarade farhågor, lika säker i min sak kan jag bli av att det är av godo - det att inte veta någonting med säkerhet. Det ville nog varit lite mindre av en utmaning om vi alla gick runt med facit i hand utan att kunde eggas av den kittlande lockelse av oförställd nyfikenhet...
Förvisso kan jag tänka mig ett stadie "lite längre fram" i min kunskaps-sfär inom min egen värld, men likafullt inte alls. Att vara "en okunnig liten människa" gör att man även ställs under rimligt tvivel som följd, och alltså tillåts vara "mer mänsklig..."
...
Men inte alltid är det lika lätt att övervinnas av sin hjälplöshet i dagens värld (eller andra tidevarvs världar, för den delen). För i tanken är vi inte längre kommen än våra förfäder. Kanske inte lika lätt för alla att inse!
Speciellt inte i dagens "galna värld" där allt går så alldeles för fort, åt helvetet för snabbt för att vi kan ha den minsta möjlighet att hinna med oss själva.
Som jag ser det, är det ingen konst att försvinna i mängden, bli den ansiktslösa, den obetydliga, bleka.
Jag har för mig - utan att egentligen kunna backa upp teorin - att samhället blivit så gediget att vi missar förfärligt många väsentligheter i våra liv. Den världen vi har byggd upp och lever i, är ohyggligt dåligt anpassad för oss människor. Att låta förklara det står sig inte lätt men ryms i känslan jag har om att mycket är fel med dagens mänskliga värld.
Personligheten försvinner likt droppen i havet eller som regnet som faller i sjön och endast blir blott en del av denna. Som att försöka bli hörd genom att mumla i en manskör!
...
På många vis är det en svår värld att finnas till i utan att det av anledning skulle vara något unikt för just våran generation. Den har alltid varit så, med sina likadana omöjliga frågor utan svar.
Barn av vår tid är ett begrepp som nog lär sträcka sig genom otaliga kommande familjband och med all rätt. För vad är väl vi människor om inte vi får leva i ovetskap om det som funnits i vår historia eller vår framtid?
Ingenting mindre än en rättighet är det att inte kunna veta. En gåva är precis vad det är och vi är alla förskönade med den...
Förskönade ja, kanske ett ord som kan tyckas lite "bakvänd" i sammanhanget men inte som jag ser det. Den sökande människan ser jag som en människa i skön konstnärlig anda, en människa med agenda, ett måleri för handen, en inre vision, ett mål, ett hjärta...
...
På många vis är det en svår värld att finnas till i utan att det av anledning skulle vara något unikt för just våran generation. Den har alltid varit så, med sina likadana omöjliga frågor utan svar.
Barn av vår tid är ett begrepp som nog lär sträcka sig genom otaliga kommande familjband och med all rätt. För vad är väl vi människor om inte vi får leva i ovetskap om det som funnits i vår historia eller vår framtid?
Ingenting mindre än en rättighet är det att inte kunna veta. En gåva är precis vad det är och vi är alla förskönade med den...
Förskönade ja, kanske ett ord som kan tyckas lite "bakvänd" i sammanhanget men inte som jag ser det. Den sökande människan ser jag som en människa i skön konstnärlig anda, en människa med agenda, ett måleri för handen, en inre vision, ett mål, ett hjärta...
Kommentarer
Trackback
