I huvudet på KJELL

Det fina med att tycka om att skriva är att orden på sätt och vis "vet sin egen väg". Utan att behöva anstränga sig alltför hårt (ibland) kan ämnet spricka ytan under resans gång.

Inte helt olikt just nu, då jag egentligen planlöst leds av "mitt tomma huvud" och antar den icke-ledande-rollen med-skrivandet.

...

Själva ideen om att låta sig ledas (och inte leda) bär en tilltalande klang i sig. Lockande letar jag mig nerför vägar utan belysning, utan att veta alls varthän jag far eller var jag kommer ända upp.

Det behövs sådana dagar också. Det behövs för att kunna vila skallen mellan varven och låta gamla som nya, intryck sjunka in och sätta sig på sin plats.

Sen är det även en annan aspekt som styr in och gör sig påmind när jag ofta skriver om "tunga händelser" rörande mitt liv; det är slitsamt i längden att röra runt i gamla sår. För de börjar blöda igen, efter åratal av läkning.

Men man lär sig även här läxor av värdefulla karaktärer. Man lär sig vart ärren sitter och vad de gör med en. Ett sätt att aldrig hamna i förstånd att glömma. För det vill jag ju inte, inte egentligen. För det finns människor i ens samtid som behöver det jag upplevt lika mycket som jag behöver andra och deras upplevelser. Således går cirklarna runt och åter runt. Vi lever i en gemenskap vare sig vi vet om det eller inte. Vare sig vi vill eller heller icke...

...

För historia är en stor bidragsgivare till det som får våra hjul att snurra. Det skall aldrig underskattas det som ligger bakom oss. På flera sätt så tillhör "glömma" den kategorin ord som egentligen inte borde finnas.

Att glömma är bland det vassaste vapen gjord för att stjälpa oss människor och sträcker sig mer djupgående än den "fegas leende."

Jag har inte mer än vad som finns i min tid, men jag har full möjlighet att göra som jag vill med det. Och det min älskade samtid, är värt att stå upp för, att leva för...