Vi lever sedan dör vi!
Så mycket kan skrivas/sägas om livet. Ingen vet egentligen ett smack om dess ursprung, innehåll (med förbehåll!) eller mening, framtid. Som vi alla gjort i miljontals år har vi satts till detta livet för att...ja, leva det och sedan dö...
Det låter ingealunda spännande tycker jag egentligen utan nästan hellre skrämmande.
Det som skrämmer mig iallafall, är när jag börjar tänka på det medvetandet jag ägar och försöker sätta mig in i det att dö. Ungefär som att fundera över vart ljuset tar vägen när man släcker läslampan där hemma. Om jag ser på ljuset som mitt närvarande medvetande, så är det ju inget svårt att se början och slutet. Men det som skrämmer mig är medvetandets innehåll, personligheten, det vakna i mig. Att försöka se hur det skall avslutas för evig och alltid är naturligtvis den svårtydda biten av livet. Enligt mig iallafall.
...
Intressant är det i alla lägen om än aningen tungtänkt! :-)
Och det faktum att ju mänskligheten pågått i så ofattbart många år, generationer och inte kommit ens märkbart nära någon form utav svar, finner jag nästan ännu mer skrämmande. Det finns ju inte ens den minsta lilla antydning till hur det kommer att gå eller vad som kan komma att hända när våra ögon förlorar sitt sista ljus och när medvetandet slocknar för gott. Det, om något finner jag intressant, spännande fast ohyggligt skrämmande på en och samma gång!
Inte att behöva lämna jorden med vänner, bekanta eller familj utan det att mitt medvetande skall på något sätt upphöra. Här tappar jag logiken och förnuftet...
...
Men jag räds inte fruktan av den grunn och ser det inte heller som någon större livsuppgift att söka reda ut. Jag lever i stället i en harmonisk samförstånd om att jag aldrig kommer svaret närmare än någon av mina samtida eller forntida medmänniskor.
För när inte tanken kan rymma större eller mindra partikulärt delade tankar så tar känslan över och fortsätter den ynka bit den äger vidden till. Efter det står iallafall jag bottenfast och har där gett upp "färden" för all vidare framtid.
För en fortsättning kräver större utrymmen än vad jag ser att jag har och för alla dem som har haft detta till hands, kan jag inte heller se att någon större verkan har kommit till...
Vi lever sedan dör vi!
Vi känner till livet men inte döden i den form den har efter livet...
Bra att veta så man slipper gå och trampa ner sig fullständigt i onödan!
;-)
Det låter ingealunda spännande tycker jag egentligen utan nästan hellre skrämmande.
Det som skrämmer mig iallafall, är när jag börjar tänka på det medvetandet jag ägar och försöker sätta mig in i det att dö. Ungefär som att fundera över vart ljuset tar vägen när man släcker läslampan där hemma. Om jag ser på ljuset som mitt närvarande medvetande, så är det ju inget svårt att se början och slutet. Men det som skrämmer mig är medvetandets innehåll, personligheten, det vakna i mig. Att försöka se hur det skall avslutas för evig och alltid är naturligtvis den svårtydda biten av livet. Enligt mig iallafall.
...
Intressant är det i alla lägen om än aningen tungtänkt! :-)
Och det faktum att ju mänskligheten pågått i så ofattbart många år, generationer och inte kommit ens märkbart nära någon form utav svar, finner jag nästan ännu mer skrämmande. Det finns ju inte ens den minsta lilla antydning till hur det kommer att gå eller vad som kan komma att hända när våra ögon förlorar sitt sista ljus och när medvetandet slocknar för gott. Det, om något finner jag intressant, spännande fast ohyggligt skrämmande på en och samma gång!
Inte att behöva lämna jorden med vänner, bekanta eller familj utan det att mitt medvetande skall på något sätt upphöra. Här tappar jag logiken och förnuftet...
...
Men jag räds inte fruktan av den grunn och ser det inte heller som någon större livsuppgift att söka reda ut. Jag lever i stället i en harmonisk samförstånd om att jag aldrig kommer svaret närmare än någon av mina samtida eller forntida medmänniskor.
För när inte tanken kan rymma större eller mindra partikulärt delade tankar så tar känslan över och fortsätter den ynka bit den äger vidden till. Efter det står iallafall jag bottenfast och har där gett upp "färden" för all vidare framtid.
För en fortsättning kräver större utrymmen än vad jag ser att jag har och för alla dem som har haft detta till hands, kan jag inte heller se att någon större verkan har kommit till...
Vi lever sedan dör vi!
Vi känner till livet men inte döden i den form den har efter livet...
Bra att veta så man slipper gå och trampa ner sig fullständigt i onödan!
;-)
Kommentarer
Trackback
