I huvudet på KJELL

Det är vackert, det är spännande - och på samma gång fruktansvärt då vi i stort aldrig är förberedd på det hägrande.
Vare sig det skänker oss lycka eller plåga så är vi alltid tagna av påverkan. Men naturligtvis söker vi allt som oftast känslan av glädjeämnen i första hand. Envar av oss tänker nog så i grund och botten...
Det är lätt att "glömma" det långa perspektivet... det som kanske egentligen gör mera nytta om kanske...10 -15 år senare i livet.

Förmågan att jonglera med framtidsutsikter och planering vis a vis samtidens energiska nu, tycks vara svårbegripligt ända in i det längsta. Fast när jag säger det så menar jag inget generellt för oss alla längre, utan bevisligen enbart för min egen räkning!

For med mine samtida delar jag inte mycket med. Det blev inte så för mig.

Nu saknar jag det nog inte, inte så att det ligger och gnager sönder mig, för vi vänjer oss ju alla med de liv vi har.

Nej, jag nöjer mig storligen med att det jag har i dag med vetskapen om att jag ser i kristallklara bilder vilka orsaker och verkan som bidragit till varför mina segel antog de vindar de gjorde. Jag ser ingenting märkvärdigt med det alls, faktiskt...

...

För om något, har min egen berättelse bekräftat för mig hur olika våra liv artar sig, hur vi skiljer oss åt i fråga om såvitt skilda vägar i livet - om vi ser till det yttre - i och omkring oss.

Men om vi tar bort skalen, ett efter ett, så är jag inte längre så säker på om påståendet, som under så långa tider legat inom mig och växt; huruvida bekymren såtts i god jord eller icke, har något egentligt rum i mig?

För inom ramen för våra liv - och här tror jag mig vara säker, så finns det "en inre, tyst föreställningsvärld" som härjar hos oss alla i större eller mindre skala, där vi påverkas markant av hjärnans många spöken. Vissa av oss drivs med i detta mer än andra, och en stor del låter sig nog inte bekomma något vidare. Men ingen av oss låter dessa tankar passera i helt oberört skick. Vi är då alla människor...

Det är distansen som fäller avgörandet, mellan oss själva och den tid vi lever i eller påverkas under.

Ett moderna slavsamhälle är vad vi har skapat för oss själva i den mån vi tror oss leva i en fri natur!

...

Livet är komplext, det har det alltid varit och precis som de som levt det innan oss, så svävar vi runt och ikring - likt en evighets maskin ;-) - problemartade leverne designade för var och en av oss. Det är hur vi ser på våra hinder, och kanske framförallt; vad vi anser vara ett hinder, som kommer till avvägandet när varje ny dag ser sin egen sol möta sin måne.

Så att se mig själv i spegeln och komma fram till att jag nog inte innehar så många likheter med min bästa barndomsvän som jag kanske borde haft, har jag förringat sedan lång tid tillbaka och gör således att min blick inte längre skyggar undan. Distans och perspektiv har sedan en tid tillbaka slagit rot och burit frukt och gett sin bild av min plats på jorden.

Förvirringen har lagts sig, nedslagen av kampen mot förståndets mäktiga formel och gett sig av mot andra tvångsmäktiga mål.

Hos mig finns bara resten av alla brister och fulländningar jag har och den är inte en av dem!

:-)