"The way we walk is the way we go"
Mellan varven kan jag få för mig att vända mina blickar lite bakåt i bloggarkivet. Det som slår mig då är, att det är ofattbart mycket mörka inlägg, som torde vara på tok för tunga för människor i allmänhet att läsa - och att följa i synnerhet. Det blir helt enkelt övermäktigt att jämnt och ständigt överösas med nedtryckande intryck .
Jag känner själv av det, ty det är ju de facto jag som skriver ner skiten, ha ha... och känner även av bördorna som läggs på hög allteftersom inläggen staplas på varandra.
Jag har ofta "försökt hejda mig" men finner ideligen att jag faller tillbaka i samma gamla spår. Tydligen är det på något sätt där jag hör hemma...
...
Det går inte att komma ifrån, oansätt hur mycket man egentligen inte vill se det, att ens liv färgas av de upplevelser och erfarenheter man drar på sig under resans gång. Mindre eller ingen roll alls, spelar det avgörande huruvida det man genomlever är självförvållat eller ej.
Jag skrev som minnesanteckning i lokaltidningen efter min stora syrras begravning att; "the way we walk is the way go". Och med de orden kan det sammanfattas i princip det mesta av det jag här ovan nyss nämnde: På det sättet vi är - är det sättet vi blir!
.
Jag har varit vilsen så länge (och kanske är jag det fortfarande?) att jag finner det svårt att helt i sanning veta vad som gäller. Visst, nu tror inte jag för en endaste sekund att någon överhuvudtaget alltid vet sådant, men enklast är det ju att enbart se till sig själv (även om många har svårt att bara göra det;-). Och om jag ställer mig öppen för de möjligheter jag då uppenbaras för, så har jag mina händer precis bräddfulla!
Det finns då inget utrymme för andra - i det specifika nuet. Inte ens den jag delar mitt liv med i det läget. Det krävs sin styrka och sitt mod.
Inte mod utåt, utan inåt - ett betydligt svårare ansikte att kasta gynnsamt ljus över...
...
Jag är av den principfasta uppfattningen att vi alla ruvar på en skattkammare inom oss. Naturligtvis måste vi samtidigt leva i samverkan med våra medmänniskor under tiden, men det "verkliga livet" finns invärtes, och kräver att upptäckas.
Såklart är vi beroende av en viss mognad som enbart erövras genom livet, tider och stunder att växa av, bli hel... eller besitta ämnet att någongång kunna bli hel.
För egen del är det ingen självklarhet att drogerna spelat roll i mina funderingar kring livet, trots att det ligger rätt nära till hands att tro så. Det fanns spricker i min värld långt innan missbruket tog överhanden. Förvisso var även det djupt betonat i sin egen form utav missbruk, men ingalunda grundat i mitt inre - så som nu (eller snarare då).
Jag har aldrig varit så medveten om världens och livets delningsförmåga som när jag stod på kanten att ta klivet in i tonåren - alltså långt innan drogerna kantade min väg.
Jag tror nog fröet såddes där och ingen annan stans, varken före eller efter.
Vi lever som vi gör från början till slutet och ingen kan ändra på det.
Vem skulle egentligen heller vilja göra det??
"The way we walk is the way we go..." Varken mer eller mindre...
Jag känner själv av det, ty det är ju de facto jag som skriver ner skiten, ha ha... och känner även av bördorna som läggs på hög allteftersom inläggen staplas på varandra.
Jag har ofta "försökt hejda mig" men finner ideligen att jag faller tillbaka i samma gamla spår. Tydligen är det på något sätt där jag hör hemma...
...
Det går inte att komma ifrån, oansätt hur mycket man egentligen inte vill se det, att ens liv färgas av de upplevelser och erfarenheter man drar på sig under resans gång. Mindre eller ingen roll alls, spelar det avgörande huruvida det man genomlever är självförvållat eller ej.
Jag skrev som minnesanteckning i lokaltidningen efter min stora syrras begravning att; "the way we walk is the way go". Och med de orden kan det sammanfattas i princip det mesta av det jag här ovan nyss nämnde: På det sättet vi är - är det sättet vi blir!
.
Jag har varit vilsen så länge (och kanske är jag det fortfarande?) att jag finner det svårt att helt i sanning veta vad som gäller. Visst, nu tror inte jag för en endaste sekund att någon överhuvudtaget alltid vet sådant, men enklast är det ju att enbart se till sig själv (även om många har svårt att bara göra det;-). Och om jag ställer mig öppen för de möjligheter jag då uppenbaras för, så har jag mina händer precis bräddfulla!
Det finns då inget utrymme för andra - i det specifika nuet. Inte ens den jag delar mitt liv med i det läget. Det krävs sin styrka och sitt mod.
Inte mod utåt, utan inåt - ett betydligt svårare ansikte att kasta gynnsamt ljus över...
...
Jag är av den principfasta uppfattningen att vi alla ruvar på en skattkammare inom oss. Naturligtvis måste vi samtidigt leva i samverkan med våra medmänniskor under tiden, men det "verkliga livet" finns invärtes, och kräver att upptäckas.
Såklart är vi beroende av en viss mognad som enbart erövras genom livet, tider och stunder att växa av, bli hel... eller besitta ämnet att någongång kunna bli hel.
För egen del är det ingen självklarhet att drogerna spelat roll i mina funderingar kring livet, trots att det ligger rätt nära till hands att tro så. Det fanns spricker i min värld långt innan missbruket tog överhanden. Förvisso var även det djupt betonat i sin egen form utav missbruk, men ingalunda grundat i mitt inre - så som nu (eller snarare då).
Jag har aldrig varit så medveten om världens och livets delningsförmåga som när jag stod på kanten att ta klivet in i tonåren - alltså långt innan drogerna kantade min väg.
Jag tror nog fröet såddes där och ingen annan stans, varken före eller efter.
Vi lever som vi gör från början till slutet och ingen kan ändra på det.
Vem skulle egentligen heller vilja göra det??
"The way we walk is the way we go..." Varken mer eller mindre...
Kommentarer
Trackback
