Normans brygga.
För mig vilar det oerhörda minnen i en varm sommarvind, en färgrik solnedgång eller i ett litet stycke musik.
Nu ser jag på inga sätt någonting unikt i detta, men det är det jag har - och jag är glad i det. Oerhört glad i det, också!
För det tillhör det viktigaste som finns i min värld; mina minnen. Goda som dåliga, mjuka som hårda eller mörka, för den delen. Jag älskar dem alla som det ljus mitt liv lyser upp med, till mina alla tider...
Den trygghet jag känner i "det lilla" är ofta länkarna som binder fast mig till de väsentligheter jag sen en lång tid tillbaka "glömt bort."
Nu ser jag på inga sätt någonting unikt i detta, men det är det jag har - och jag är glad i det. Oerhört glad i det, också!
För det tillhör det viktigaste som finns i min värld; mina minnen. Goda som dåliga, mjuka som hårda eller mörka, för den delen. Jag älskar dem alla som det ljus mitt liv lyser upp med, till mina alla tider...
Den trygghet jag känner i "det lilla" är ofta länkarna som binder fast mig till de väsentligheter jag sen en lång tid tillbaka "glömt bort."
Små stunder av tillsynes obetydligheter från det barn jag engång varit, kan glimma till likt en fallande stjärna, dagar då jag minst anar. Arkivet är naturligtvis för mig som för alla andra, fylld till bredden av guldkorn.
Precis som alla andras är för dem - är mina för mig. Betydelsen kan aldrig överskattas...
...
Hos mina farföräldrars gård uppe i Rörvik där vi spenderade många sagolika somrar som ännu ger mig minner av högsta klass, var vattnet kristallklart och alldeles grönskimrande av mjuka fina sandbottnar. Kajor och båthus kantade den lilla viken som låg i skydd bland kullar och skog och berg från den väldiga Atlanten strax bortom.
Lysöya var ett litet stilla fisk/bonde samhälle, idealiskt att tillbringa somrarna kring.
Precis som alla andras är för dem - är mina för mig. Betydelsen kan aldrig överskattas...
...
Hos mina farföräldrars gård uppe i Rörvik där vi spenderade många sagolika somrar som ännu ger mig minner av högsta klass, var vattnet kristallklart och alldeles grönskimrande av mjuka fina sandbottnar. Kajor och båthus kantade den lilla viken som låg i skydd bland kullar och skog och berg från den väldiga Atlanten strax bortom.
Lysöya var ett litet stilla fisk/bonde samhälle, idealiskt att tillbringa somrarna kring.
Så mycket hände där var och varenda dag så att en "liten gutt" som jag lätt kunde gå vilse i dagarna som avlöste varandra i ett slående tempo.
Men små stunder (återigen till synes utan egentlig betydelse!) tar ändå steget ut från mängden.
En granne til mina farföräldrar hette Norman och hade sitt hus en liten bit längre ner mot havet. Till sin tomt ägde han en brygga med tillhörande båtskjul.
Men små stunder (återigen till synes utan egentlig betydelse!) tar ändå steget ut från mängden.
En granne til mina farföräldrar hette Norman och hade sitt hus en liten bit längre ner mot havet. Till sin tomt ägde han en brygga med tillhörande båtskjul.
Bryggan var byggd ganska högt över vattenranden, vilket jag fann tilldragande. Där spenderade jag långa stunder med mitt fiskespö, ivrigt spejandes efter de fiskar man hela tiden kunde se med blotta ögat hur de jagade kroken...
Normans brygga var inte alls det bästa stället att fiska på längs den smala kanalen. För att hitta det måste jag gå en lite längre bit ut mot det smalaste av sundet. "Strömmen" kallades det och fiskarna nappade som vore de galna!
Men Normans brygga hade något strömmen aldrig visade; en tystanad som limmade fast mig i timmar i sträck...
Drömsk kunde jag ligga där och lysnna till tystnaden som band fast mig och med blicken slött följande fisklinan och kroken som jagades strax under ytan. Mörka skuggor i olika storlekar gled fram och åter i kors och tvärs.
Det var ren lycka jag befann mig i under dessa somrar, varken mer eller mindre.
Normans brygga var inte alls det bästa stället att fiska på längs den smala kanalen. För att hitta det måste jag gå en lite längre bit ut mot det smalaste av sundet. "Strömmen" kallades det och fiskarna nappade som vore de galna!
Men Normans brygga hade något strömmen aldrig visade; en tystanad som limmade fast mig i timmar i sträck...
Drömsk kunde jag ligga där och lysnna till tystnaden som band fast mig och med blicken slött följande fisklinan och kroken som jagades strax under ytan. Mörka skuggor i olika storlekar gled fram och åter i kors och tvärs.
Det var ren lycka jag befann mig i under dessa somrar, varken mer eller mindre.
Jag minns dofterna som regerade allestädes; solsvedd gammalt trävirke blandat med tång och saltvatten, måsarnas gälla skri i sina hysteriska engagemang ingen annan än de själva kunde röja svaret om. Den ensliga fiskbåten som långsamt bryter genom den blickande stilla ytan, passerandes mig liggande på magen på Normans brygga, och sedan hur den försvinner med motorljud och allt runt den utstickande lilla klippkanten...
Det var gott att vara barn då...
...
Jag minns även det oslagna gräset på åkrarna som sträckte sig högre än jag själv upp under den brinnande solen och hur, när jag tittade upp, såg dem underifrån, fritt vajande i vinden. Jag minns doften av farmors hemlagade fiskbullar... och hur underbart goda de var...
Kommentarer
Trackback
