Bara örnarna och mig.
Om jag ser tillbaka i tiden, tillbaka till då ja fortfarande bara var barnet och sprang runt helt utan några som helst världsliga bekymmer av något slag och jämför den tiden med nu, så är det endera oerhörda förändringar som skett i den värld vi lever i.
Bara från som sagt då till nu, men är naturligtvis ingenting i det större perspektivet.
Men om man skall kunna sätta sig in i hur exakta förändringarna tett sig måste jag sätta det i någon form av relation till det som upplevts och vad är väl bättre än att i såfall bläddra fram i kartoteket tiden kring somrarna då jag som barn sprang runt på gården hos mina farföräldrar i Rörvik, en bra bit uppe i norra Norge...
Minnena från den tiden gifter sig väldigt bra med känslan som reser sig från Astrid Lindgrens: Emil i Lönneberga. Det bonde landskap som breder ut sig i en stor tyst omgivning med betande djur och fågelsång, åkrarna som ligger öppna för den svepande vinden som utan hejd kommer dansande från alla önskvärda håll, betande hästar och andra hushållsdjur tillsammans med en stillhet som, när jag betänker det i dag, har varit saknad sedan dessa dagar.
De stora skillnaderna från Astrids värld, den som hon utan motstycke målar så enastående upp, är bergen och havet.
Min fars barndoms hem var nära beläget det vidsträckta havet och låg vid roten av en majestätisk fjällvärld som inte finns på den svenska sidan av gränsen (inte nere i söder, iallafall).
Ett av de starkaste och mest minnesvärda minnena jag äger från dessa tider är hur jag sitter på en berghylla med benen dinglande över kanten och med blicken fäst uppåt mot skyn. Med molnen som seglandes långsamt åt endera sidan minns jag hur världen snurrade likt ett enormt tyst maskineri. Högt där ovan glider kungsörnar i kunglig grace i långsamma stilla cirklar, spejandes i uppåt vindar...
Jag älskade att titta på örnarna som barn och jag känner att jag saknar att kunna göra det emellanåt när jag tänker tillbaka på den tiden. Det var en vacker tid - helt utan bekymmer, bara örnarna och mig...
...
När jag lämnade bergshyllan under mig och begav högre upp minns jag hur overkligt liten gården såg ut där uppe ifrån. Likt en dockstuga, varken mer eller mindre.
När jag klättrade ännu högra försvann den så småningom mellan avsatser och dalsänkningar och endast de strida, hårda vindarna härjade fritt.
När jag sent omsider nådde den högst belägna punkten var jag tvungen att kämpa mot de ständiga och vinande vindarna för att hålla mig upprätt, så högt var det.
Fortfarande högt ovanför mig seglade örnarna...
Men det mest slående och gripande med att hinna komma till toppen var att kunna uppleva det enorma havet som vek ut sigt. En upplevelse jag aldrig kommer glömma. Så ofattbart stort och gigantiskt.
Långt långt där nere, med sitt stålblå/gröna böljande element, syntes vågskummet endast som små vita prickar som, om man tittade noga, skiftade form nästan helt obemärkt.
Ståendes där med blicken fäst var nog mitt första möte med min egen litenhet i världen... Å, så vackert det var...
...
Det är det här jag nog saknar mest från den tiden och nu, att kunna ha tid att uppleva den tysthet och det lugn i världen som jag hade då.... mmmm, ja så är det nog!
Kommentarer
Trackback
