I huvudet på KJELL

Alldeles för många avsnitt har handlat om det svåra i mitt liv och, även om gensvaret blivit mycket bra bland människor som läst inläggen, så är det nu på tiden att kanske vända blad... Kanske inte för gott, det har jag själv svårt att tro, men iallafall för en stund.

Jag har ju nämnt ord som processer och perioder av mitt liv, "ups and downs" och nu är det ett sådant tecken i tiden. Processen går vidare alltså!

För jag tror inte på att heller i evighet älta samma kakdeg om och om igen. Det är farligt på något sätt, men det är inte heller den mest ideella produktiviteten jag kan tänka mig. För visst döljer det sig en viss form av "produktivitet" kring ett bloggande i den form jag bedriver? (frågan är således ställd till mig själv och har besvarats sedan länge ;-)

...

Jag vill finna glädje i det jag skriver av flera orsaker. Jag vill då finna en glädje som sträcker sig lite längre än till att enbart tillfredsställa "mina mörka sidor", de sidor som jag lämnat därhän. Jag vet att nyttan att sticka hål på dessa bubblor är stor men kan ingalunda förneka att jag är samtidigt fylld av andra sorters behov, as well. De måste också beaktas på lika villkor och får inte glömmas - vilket faktiskt är väldigt lätt i sammanhanget.

Periodiseringen vill jag se till att fortlöpa till min egen fördel.

För till stora delar handlar väl ändå livet i mångt och mycket om att reda ut sina vägar, sitt mående, både sitt eget och de omkring en som har sina beröringspunkter i anknytning till en själv? Och i det hänseendet, oansätt - oberoende av - hur många procentdelar "si eller så" utav ena eller andra, så gynnas vi alla av någon sorts universal balansgång...

Jag köper sådana tankegångar, helt och fullt. Balans är ett viktigt ord i mitt förråd och förtjänar att levas upp till!

...

När det kommer till skrivandet, så kanske mer tydligt än något blir det att försöka upprätthålla denna form för balans. Det tål att repeteras, ordet "balans", för det genomsyrer så mycket mer än vad vi egentligen förstår - skulle jag tro.
Det är naturligtvis inte möjligt att gå runt och hela tiden väga upp det ena mot det andra för att jämnt söka skapa någon sorts balans. Gör man så tror jag nog att man snabbare än ögat hamnar i just; obalans...
Konstigt egentligen; att om man söker balans uppnår man det motsatta...
Nej, det ligger lite djupare än så, tror jag. Egentligen tycker jag inte balansen är ett mål i sig, utan hellre en del av målet, en passage över vägen dit - mot någon sorts "lycka", närmare bestämt, i att få till ett skapande av harmoni (ett oerhört mycket stadigare ordval än balans).

Jag ser det ofta som ett verktyg, att använda orden. Mycket ryms mellan rader och inuti bokstäver och som jag nämnde nyss; lycka, harmoni och balans är självklara medel och mål.

Eftersom som livet sträcker sig allt längre och längre, lägger jag allt större tillförlitlighet till medel jag har för handen. Orden är bland det mest självklara jag äger och ger mig oändligheter jag aldrig förr skådats till mitt förfogande.

Jag kommer aldrig (att självmant) bryta min penna, aldrig någonsin  - ever! För jag vet i mig själv vilka krafter den ger mig och vilken ändlös innebörd den har för en sådan som mig!