På engelska.
Jag sitter återigen innesluten kring en stilla morgon och lyssnar till (med halva örat) hur världen utanför fönstret sakta vaknar till liv. Framför mig, på köksbordets kant, ligger "The historian" av Elizabeth Kostova uppslagen och bjuder in till äventyr. Berättelsen har precis börjat med sina lockelser av det Slovenska landskapets gamla historia. Jag kan knappt bärga mig!
Som vanligt när jag börjar på en engelskspråkig bok slås jag av hur begränsat det egna skandinaviska är - språket, alltså. Jag kan även emellanåt få en pust av en pytteliten avund, när sidorna öppnar sig på det sättet endast ett förstorat och frihetligt upplyft språk har förmågan att göra.
Det är förbryllande hur stor skillnad de små, enkla orden gör med sin nyans-rikedom som vida överskrider det man är van vid som skrivs här hemma. Nästan som att uppleva - på nära håll - någon sorts språklig fattigdom. Ibland kan jag översköljas av känslan av att tillhöra "ett lingvistiskt u-land" när vissa inslag sätts i det rätta perspektivet - eller rättare sagt; det felaktiga sådana.
Men istället för att fokusera på det bristfälliga lägger jag an siktet på det motsatta och beger mig hän till fullo i den "uppförstorade värld" jag bjuds in till och låter mig dras med i dess svängar och krumbukter, berättarens expanderade världsbild av målande ord i nya sammansättningar, helt i läsarens (mins) våld. Om något, vilar häri en betydande del av min uppfattning om hur en frihetsbild skall vara; att bege mig in i andra världar med ett blankställd och okrusad inre.
...
För det är verkligen inget tomt prat att det engelska språket är många gångar större än det egna. Jag har för mig att jag läst någonstans att det skiljer nästan fyra hundratusen ord, vilket utgör en ohorvlig skillnad, vilket i sin tur gör sig påmind innan första sidan har lästs färdigt.
Det är som att "själva ljuset bär en annan karaktär" när det engelska språket vecklar ut sig i berättandet. Ungefär som att det känns bättre att köra i 100km/h med en BMW M5 än med en gammal Opel Astra - hastigheten är den samma men långt i från känslan av att färdas.
Så jag lägger mina fötter på pallen framför mig och beger mig härifrån, i väg till ett annat, mycket större landskap än vanligt...
See ya` :-)
...
För det är verkligen inget tomt prat att det engelska språket är många gångar större än det egna. Jag har för mig att jag läst någonstans att det skiljer nästan fyra hundratusen ord, vilket utgör en ohorvlig skillnad, vilket i sin tur gör sig påmind innan första sidan har lästs färdigt.
Det är som att "själva ljuset bär en annan karaktär" när det engelska språket vecklar ut sig i berättandet. Ungefär som att det känns bättre att köra i 100km/h med en BMW M5 än med en gammal Opel Astra - hastigheten är den samma men långt i från känslan av att färdas.
Så jag lägger mina fötter på pallen framför mig och beger mig härifrån, i väg till ett annat, mycket större landskap än vanligt...
See ya` :-)
Kommentarer
Trackback
