Ett minne i en snöflinga.
Ute faller återigen snön ner, blöt och tung den här gången eftersom kylan inte egentligen finns där. Lika vackert är det varje gång det vita pudret klär upp landskapen med sin dräkt och skänker oss alla så mycket mer än enbart det ett öga kan se. Även tankarna får en kickstart genom scenförändringens otämjdhet...
Vintervärlden har deltagit i mitt liv med sina många olika ansikten. Spännvidden sträcker sig från fridfull lek i barnaårens gnister tills förfrusenhetens lamslagna kraft där mörkret gett mig en helt ny dimension i det jag nog måste förklara som en ytterlig förståelse. Alla dessa minnen döljer sig i var och varenda mjukt fallande flinga, från den molniga ovandelen av den värld vi alla delar. Det är väl ingen hemlighet att med den mängden snökristaller, samt den sanning att ingen flinga är den andra lik, så finns det många tankar kring vintern där ute ibland oss...
...
Jag har alltid gillat den kalla årstiden ändå om inte läget varit så värst gynnsamt. Oansätt hur illa ställt det varit med mig och de mina omkring mig under pågående frostperiod, så har jag aldrig kunnat vända mig från det vackra.
För helheten breder ut sig vida över det egna tillstånd för stunden och när frosten bitit som hårdast i mina oskyddade lekamen, har jag känt det med en sorts skön glöd i hjärtat; om det var så här - och nu - jag skulle dö, så var min "mördare" åtminstone väldigt, väldigt vacker!
Vintervärlden har deltagit i mitt liv med sina många olika ansikten. Spännvidden sträcker sig från fridfull lek i barnaårens gnister tills förfrusenhetens lamslagna kraft där mörkret gett mig en helt ny dimension i det jag nog måste förklara som en ytterlig förståelse. Alla dessa minnen döljer sig i var och varenda mjukt fallande flinga, från den molniga ovandelen av den värld vi alla delar. Det är väl ingen hemlighet att med den mängden snökristaller, samt den sanning att ingen flinga är den andra lik, så finns det många tankar kring vintern där ute ibland oss...
...
Jag har alltid gillat den kalla årstiden ändå om inte läget varit så värst gynnsamt. Oansätt hur illa ställt det varit med mig och de mina omkring mig under pågående frostperiod, så har jag aldrig kunnat vända mig från det vackra.
För helheten breder ut sig vida över det egna tillstånd för stunden och när frosten bitit som hårdast i mina oskyddade lekamen, har jag känt det med en sorts skön glöd i hjärtat; om det var så här - och nu - jag skulle dö, så var min "mördare" åtminstone väldigt, väldigt vacker!
...
Ofta avslöjar sig ljuset kring den mörkare halvan av året här uppe i norden. Tillsammans med den invävande snöns skepnadsförändrande förmåga målas våran värld upp med helt andra färger. Ljuset äger förmågan att tränga, kanske inte djupare in i en, men annorlunda in i en. Ett sorts mystiskt tillvägagångssätt som även kan medföra lyckta ögon inom mörka sinnen, men som fortfarande skänker oss ett glödande spår genom bitande frost.
Någon sorts hat-kärlek kan väl sägas, tänker jag under allt tyngre hängande granar som kantar stigen där jag går i min egen upplevelse av den svenska vinterns presens.
Tankarna streifar kring tiden då minusgraderna härjade i den husvagn jag ägde tillgång till för så många år sedan, och som förestod - kanske inte som bostad, men som tillhåll under en viss tid över de kallaste av årets månader.
Utan gas, el eller värme tillbringade jag en viss tid med endast den bitande kylan som sällskap, tätt insvept i lager på lager med täcken och uppfläkta sovsäckar. Värme-ljusen som brände runt omkring mig fick verkligen försöka bestå sina prov när januari vintern på allvar rev upp allt hopp och ersatte den med sin yttersta förtvivlan. Att behöva ligga där och studera min egen förfrusna andedräkt som tecknade sig som tjockaste dimma "inomhus" var inget jag egentligen önskade någon annan att få uppleva. Det räckte gott och väl med mig själv - och min dåvarande flickvän...
...
Men samtidigt som sagt, så fann jag vinterlandskapen omisskännligt vackert, det betvivlade jag aldrig. Inte ens i det strängaste av miljö som beskrivits lite försiktigt här ovan. Kristallernas gnistrande, dansande frysta sken, faller ögat både kärt och gott, iallafall.
I dag ser jag det såklart på alla sätt objektivt och njuter i mycket större utsträckning, men minns ändå den lilla episoden med ett visst mått av värme.
Och baske mig om jag egentligen aldrig skulle vilja varit den förutan...
Kommentarer
Trackback
