Framtiden är fortfarande våran!
Det finns sorgliga saker överallt omkring oss här i livet. På daglig basis möter vi dem mer eller mindre allihopa. Vi tycks vara gjorda för dem, sorgligheterna och med tiden lär vi oss också hantera dem.
Vi är som emotionella spelpjäser som flyttas runt en bräda där vi stöter på olika möten med innehåll. Vissa är bra och andra naturligtvis, inte lika bra.
Allt cirkulerar mer eller mindre och oundvikligen lär vi alla så småningom möta oss själva igen. Och - som vi tror - inbäddad i det ultimata slutstycket inom sorgens ramar...
Jag tror själv att i det längre och lite större perspektivet så betyder sorgen i våra liv oerhört mycket, ja kanske till och med avgörande, för vår uppfattning av lycka och glädje. Jag tycker inte det är så långsökt att dra slika kopplingar och inte heller ser jag att det skulle vara "ohälsosamt", på något sätt. För jag vill tro att det kan tänkas ha med omvandling att göra - inte helt olikt den process man tillgör oss när vi skall växla olika valutor inför en utomlandsresa...
Livet är det största kapitalet vi kan ha (och har också!) och vi referar ju även gärna till livet som "ovärderligt" och "priceless moments" är fraser vi stöter på för jämnan, så visst kan man koppla ihop till metaforen!
För vi behöver metaforer för att se helheten vi oftast skyndar förbi i vår hast efter nytt, större och måhända bättre...
...
Men det blir inte bättre än livet! Det är det som blir så banalt; den blindhet vi försätter oss i utan förankring i den djupare tanken, den vi står fastbultat i, den är det vi låter brista i vår fåfänga. För det är just fåfängan jag ser som en av de stora bovarna i oss.
Fåfängan konsumerar oss mer och mer för varje liv som föds. Sin styrka hittar den i vår svaghet, förmågan att blicka längre bort än där vi själva står, är, tycker oss tillhöra ja, nästan äga...
Med sina besläktade band till det egocentriska, tornar sig upp en mur av stora mått. Med balkar av berått mod och själlöst ljus som sildrar ner över marken långt där under, "där vi lever våra liv" kastas inte längre skuggor från oss, utan med oss - och vi ser inte längre...
...
Sakta ebbar det sovande livet ut i sina - fortfarande - unga år och försvinner. Lämnade är vi kvarvarande med förbryllade ansikten, törstande efter att försöka förstå vad som gick fel.
Det är alltid samma sak, likadana och meningslösa försök på att rätta till det omöjliga; att förstå den döendes väg i livet...
Att se hur händelser av sådana mått skulle kunda binda glädje i en framförstående framtid kan tyckas som galenskap - och något man inte gärna talar högt om.
Men att förneka det, gömma huvudet i sanden eller gräva ner sig gagnar absolut ingen och i synnerhet så länge framtiden fortfarande är våran!
Vi är som emotionella spelpjäser som flyttas runt en bräda där vi stöter på olika möten med innehåll. Vissa är bra och andra naturligtvis, inte lika bra.
Allt cirkulerar mer eller mindre och oundvikligen lär vi alla så småningom möta oss själva igen. Och - som vi tror - inbäddad i det ultimata slutstycket inom sorgens ramar...
Jag tror själv att i det längre och lite större perspektivet så betyder sorgen i våra liv oerhört mycket, ja kanske till och med avgörande, för vår uppfattning av lycka och glädje. Jag tycker inte det är så långsökt att dra slika kopplingar och inte heller ser jag att det skulle vara "ohälsosamt", på något sätt. För jag vill tro att det kan tänkas ha med omvandling att göra - inte helt olikt den process man tillgör oss när vi skall växla olika valutor inför en utomlandsresa...
Livet är det största kapitalet vi kan ha (och har också!) och vi referar ju även gärna till livet som "ovärderligt" och "priceless moments" är fraser vi stöter på för jämnan, så visst kan man koppla ihop till metaforen!
För vi behöver metaforer för att se helheten vi oftast skyndar förbi i vår hast efter nytt, större och måhända bättre...
...
Men det blir inte bättre än livet! Det är det som blir så banalt; den blindhet vi försätter oss i utan förankring i den djupare tanken, den vi står fastbultat i, den är det vi låter brista i vår fåfänga. För det är just fåfängan jag ser som en av de stora bovarna i oss.
Fåfängan konsumerar oss mer och mer för varje liv som föds. Sin styrka hittar den i vår svaghet, förmågan att blicka längre bort än där vi själva står, är, tycker oss tillhöra ja, nästan äga...
Med sina besläktade band till det egocentriska, tornar sig upp en mur av stora mått. Med balkar av berått mod och själlöst ljus som sildrar ner över marken långt där under, "där vi lever våra liv" kastas inte längre skuggor från oss, utan med oss - och vi ser inte längre...
...
Sakta ebbar det sovande livet ut i sina - fortfarande - unga år och försvinner. Lämnade är vi kvarvarande med förbryllade ansikten, törstande efter att försöka förstå vad som gick fel.
Det är alltid samma sak, likadana och meningslösa försök på att rätta till det omöjliga; att förstå den döendes väg i livet...
Att se hur händelser av sådana mått skulle kunda binda glädje i en framförstående framtid kan tyckas som galenskap - och något man inte gärna talar högt om.
Men att förneka det, gömma huvudet i sanden eller gräva ner sig gagnar absolut ingen och i synnerhet så länge framtiden fortfarande är våran!
Kommentarer
Trackback
