Är det verkligen någon gång för sent?
Det är lätt att bli sentimental kring livet. Man slungas mellan olika nivån av sig själv, som i en vildsint dans med spöken - hjärnspöken.
Förväntningar kan ofta rasera de byggen man gett sig in på, endast genom blott en vindpust.
För världen är för stor för oss - de små människornas begränsade sinnen, de vi tror råder över så alldeles för stora områden. För vi är små, vi människor.
Vore det inte för de egon vi besitter vore vi snart nog borta med vinden, förpassad till en evighet långt utenom oss själva.
För hur vi ser på våra egna liv är det som styr våran framfärd i livet, och jag törs nästan påstå att vi - alla som en - missat de essentiella höjdpunkter som vore så betydande. Försåvitt en omöjlighet att stadfästa, men någonstans känns tanken väldans bekväm.
Jag är övertygad!
...
Inte minst, om jag utgår från mig själv, ser jag tillfällena jag missade under min vilda framfart kring tiden jag aldrig skall komma att sakna. Inte tiden, utan möjligheterna.
Jag bytte mina kvaliteter med mindre gynnsamma stycken av inre oro, frustration och till viss del plåga och lärde mig själv (mot de flesta odds) hantera missläget.
Jag vann.
Jag vann det förlorade till den grad att jag inte ens märkte mitt eget fall - från den höjd jag nog aldrig vill komma att bli klar över...
...
Det behöver naturligtvis inte vara så svårt alltid. Men likafullt måste det inte heller vara så lätt. Allt hänger nog på "the eye of the beholder" som det heter på vårat arvsmål på andra sidan vattnet.
I våra trakter, säger vi nog lättare att "allt är relativt" och vi kan då nyansera våra upplevelser till en nivå vi lättare kan relatera till, eller tillhandahålla en vidare och kanske grundare förståelse kring.
Vi lever våra öden - inte tillsammans, som vi måhända kan sakna emellanåt, men i stället som singlar i en allt snabbare snurrande värld.
Ofta väcks inte denna vetskap till liv förrän det är alldeles för sent - kan det tyckas.
Men är det det? Är det verkligen någon gång för sent?
Förväntningar kan ofta rasera de byggen man gett sig in på, endast genom blott en vindpust.
För världen är för stor för oss - de små människornas begränsade sinnen, de vi tror råder över så alldeles för stora områden. För vi är små, vi människor.
Vore det inte för de egon vi besitter vore vi snart nog borta med vinden, förpassad till en evighet långt utenom oss själva.
För hur vi ser på våra egna liv är det som styr våran framfärd i livet, och jag törs nästan påstå att vi - alla som en - missat de essentiella höjdpunkter som vore så betydande. Försåvitt en omöjlighet att stadfästa, men någonstans känns tanken väldans bekväm.
Jag är övertygad!
...
Inte minst, om jag utgår från mig själv, ser jag tillfällena jag missade under min vilda framfart kring tiden jag aldrig skall komma att sakna. Inte tiden, utan möjligheterna.
Jag bytte mina kvaliteter med mindre gynnsamma stycken av inre oro, frustration och till viss del plåga och lärde mig själv (mot de flesta odds) hantera missläget.
Jag vann.
Jag vann det förlorade till den grad att jag inte ens märkte mitt eget fall - från den höjd jag nog aldrig vill komma att bli klar över...
...
Det behöver naturligtvis inte vara så svårt alltid. Men likafullt måste det inte heller vara så lätt. Allt hänger nog på "the eye of the beholder" som det heter på vårat arvsmål på andra sidan vattnet.
I våra trakter, säger vi nog lättare att "allt är relativt" och vi kan då nyansera våra upplevelser till en nivå vi lättare kan relatera till, eller tillhandahålla en vidare och kanske grundare förståelse kring.
Vi lever våra öden - inte tillsammans, som vi måhända kan sakna emellanåt, men i stället som singlar i en allt snabbare snurrande värld.
Ofta väcks inte denna vetskap till liv förrän det är alldeles för sent - kan det tyckas.
Men är det det? Är det verkligen någon gång för sent?
Kommentarer
Trackback
